- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
570

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

14:E ORDNINGEN: Skäldjur (Pinnipedia) - 2:a Familjen: Sjöhundar (Phocida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

570 ’ SKALDJUR.

ganska länge under vatten, ehuru icke så länge som man påstått. Fabricius tror
ej, att de kunna hålla sig längre än 7 minuter under vattnet. De af mig iakttagna,
fångade skälarne hafva aldrig tillbragt mer än 5 till 6 minuter under vattnet, ej
ens clå de sofva. Skälarne sofva nemligen verkligen uti vattnet, om ock möjligen
endast på grundare ställen, hvarvid de genom ett par rörelser med fenorna tid efter
annan komma upp till vattenytan med slutna Ögon för att hemta andan och derpå
åter sjunka ned till bottnen, hvilket upprepas för hvarje andetag. Sina rörelser
synas de då utföra alldeles medvetslöst. Vid sådana tillfällen väckas de icke af det
starkaste buller, och det kan till och med då hända att de, såsom Brown berättar,
påseglas af ett ångfartyg. Wallace har för öfrigt gjort den alldeles rigtiga, af
Brown bekräftade och af mig profvade iakttagelsen, att skalar icke sällan sofva
med regelbundna afbrott, i det de äro vakna ungefär 3 minuter och sedan sofva lika
länge. Då de i större antal ligga på isen eller stranden, öfvertaga alltid några af
dem, vanligen honor, vakten, ty ehuru de lefva dagar och hela månader i hafvet
och i detta kunna förrätta alla sina angelägenheter, begifva de sig likväl gerna upp
på land, då de vilja hvila sig, sofva eller sola sig. Detta sker på ett efter allt
utseende mycket mödosamt sätt, hvarvid de röra kroppen i bugter, liksom insektlarverna,
och endast kunna vända sig genom främre kroppens sidorörelser, hvilka understödjas
af framfötterna. Så tung en sådan gång än förefaller, är den likväl ganska snabb:
en springande menniska måste anstränga sig för att upphinna en skäl på land. Bakre
delen af djurets kropp är lika rörlig som halsen, och skälen kan vrida sig så, att
han framtill ligger på ryggen, baktill på buken eller tvärt om, hvarjemte han är i
stånd att vända hufvudet åt alla sidor.

Få de högre breddgraderna utvälja djuren, äfven om de icke tvingas härtill,
med förkärlek isstycken till sina sofplatser och stanna makligt utsträckta på dem
lika länge som längre söder ut på den af solen belysta stranden. Isen, på hvilken
skälarne hela timmar hvilat, visar aldrig minsta spår efter djuren, hvilket dock borde
vara fallet, om de afgåfvo något af sin betydliga inre kroppsvärme. Men huden och
fettlagret äro dåliga värmeledare, och den yttersta pelsen visar knappt någon högre
värmegrad än den omgifvande luften. För att äfven vintertiden, då i de nordligare
trakterna hafvet på vida sträckor helt och hållet tillfryser, komma upp på isen eller
draga nytta af vattnet under denna, håller hvarje skäl ett eller flera
andhemtnings-hål Öppna. Detta gör han redan vid första isbildningen, och han hindrar hålens
fasta tillfrysande under -vinterns lopp genom att ofta krypa upp och ned genom dem,

Skälarnes läte är ömsom ett hest skällande, ömsom ett slags jemrande; i
vredesmod morra de som hundar; under fortplantningen utstöta de ett, högljudt vrålande.
Redan de gamle skildrade skälarne som högt begåfvade djur, och deras sinnen synas
äfven goda och temligen-likformigt utvecklade. I det stora, föga hvälfda ögat
upptager den ljus- eller mörkbruna regnbåghinnan nästan hela det af ögonlocken
lemnade rummet, så att man sällan ser hvitan. Pupillen är icke rundad eller aflångr

. .

utan fyrstrålig. Ögats själfulla uttryck är anmärkningsvärd!, likaså att det
samma-såsom hos de öfriga skaldjuren vid hvarje djurets sinnesrörelse, men i synnerhet
vid smärta, fäller tårar. Synen måste vi betrakta såsom det skarpaste sinnet, och
dernäst hörseln, ty denna är ganska fin i förhållande till den yttre öronöppningens
ringa storlek, ehuru icke så fin, att starka ljud verka obehagligt på den samma.
Såsom redan de gamle visste, tycker skälen om musik och sång, och enligt nyare
iakttagare lyssnar han med uppmärksamhet på klockors klang och andra ljudande
toner. Ehuru näsan är mer afsedd för andhemtningen än till luktorgan, får man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free