- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
571

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

14:E ORDNINGEN: Skäldjur (Pinnipedia) - 2:a Familjen: Sjöhundar (Phocida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJÖHUXDAR. 571

likväl anse skälarnes lukt såsom god, emedan man iakttagit, att de äfven genom att
vädra söka sk}rdda sig mot fara. Att de ega smak, förråder deras kloka val af
födoämnen, och äfven känsel ega de, ty den lindrigaste vidröring visa de sig märka.
Det är svårt att yttra något bestämdt omdöme om skälhundarnes själsförmögenheter,,
men damma djur äro de helt säkert icke, ehuru de ofta visa sig ovanligt tafatta.

Allt efter den trakt, i hvilken skälarne vistas, infaller parningstiden på olika
månader. I vår nordliga jordhalfva inträder den på hösten, i sydligare nejder mellan
april och juni. Ungefär 8 månader efter parningen, i maj, juni och juli, föder
honan en, sällan två ungar på en ödslig, obebodd ö, helst på något sandigt ställe på
stranden, i någon håla eller äfven på klippblock och isfält. Ungarne komma till
verlden i ett fullkomligt utbildadt skick, men täckas af en tät och fin, hvit pels,,
som kort efter födelsen utbytes mot den tätt åtliggande, styfva ungdomsdrägten.
Anda till denna tid lefver honan hos ungarne på land. I den höga norden förlora
de unga skälhundarne senare än längre söder ut den täta hårbeklädnad, med hvilken
de födas, och kunna derför i början icke simma eller åtminstone icke dyka. Högst
sannolikt äta de unga skälhundarne i början icke fisk, utan föda sig uteslutande af
kräftdjur och andra lägre hafsdjur äfvensom af åtskilliga musslor, som icke heller
försmås af de gamla. Under sommarmånaderna utgöra alla möjliga kräftdjursarter, som
då i rik mängd uppfylla de nordliga hafven, men särdeles de utomordentligt talrika
mångformiga .räkorna och dylikt skälhundarnes förnämsta föda, hvaremot de under
andra årstider nästan lika uteslutande jaga fisk. Såsom man lättast af deras
spill-ning kan öfvertyga sig, förtära enstaka skälarter derjemte äfven mjukskaliga musslor.
Bland fiskarne utvälja de med en viss noggrannhet, som länder deras smak till all
heder, så mycket som möjligt de arter, hvilka äfven af oss betraktas såsom en läcker
föda, således lax, torsk, sill, flundrefiskar, men försmå deremot de fiskar, som äro
mycket beniga.

För de nordliga folken äro skälhundarne bland de vigtigaste af alla djur, och
utan dem vore lifvet för grönländaren omöjligt; han använder också hvarje del af
deras kropp. Äfven vi européer förstå visserligen att uppskatta deras släta, vackra,,
vattentäta fäll äfvensom deras trän, ja, till och med deras kött; men bäst af alla
förstå sig grönländarne på skäljagten, liksom de äfven draga största nyttan af den
samma. De förbruka hela skälhunden; icke blott trän, fåll och kött, utan äfven
tarmarne ätas eller användas, sedan de förut med mycket besvär blifvit rengjorda
och glättade, till fönster, kläder och förhängen. Särdeles högt värderas ett
öfver-plagg af dem, grönländarnes »kapisad», emedan det är alldeles vattentätt. Det med
saltvatten blandade blodet kokas och ätes som soppa; efter kokning formas det
äfven till runda kulor, som torkas i solen och bevaras för kommande tider af brist.
Refbenen tjena till ställningar, öfver hvilka hudarne utspännas, eller ock arbetas de
till spik; skulderbladen användas såsom spadar; af senorna förfärdigas tråd o. s. v..
Fallen, tranet och köttet bilda likväl äfven för grönländarne den förnämsta vinsten
af skälfångsten. Fällarne äro särdeles värderade, emedan de användas till kläder, i
synnerhet till benkläder åt qvinnorna, hvarför man enligt Brown ej kan gifva en
ung grönländska en mera omtyckt skänk än en^skälfäll.

Utom menniskan hafva skälhundarne en farlig fiende i späckhuggareii (Orca
gladiator), som grönländarne och norrmännen kalla »skälhundarnes herre». For
denna hval ser man alla smärre skalar fly i största ångest. Äfven isbjörnen förföljer
dem oaflåtligt och vet att på ett rätt behändigt sätt fånga dem. For unga skalar
kunna väl äfven större roffiskar blifva farliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free