Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -
14:E ORDNINGEN: Skäldjur (Pinnipedia) - 3:e Familjen: Hvalrossar (Trichechida)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)578
SKALDJUR.
förirrat sig till Norges eller Storbritanniens kuster: senast 1870 lär man hafva sett
hvalrossen i Warangerfjord och 1857 vid kusten af Harris och på Orkneyöarna.
Han träffas året om i farvattnen vid de norra delarne af östra och vestra Grönland, i
Baffins bay och alla dermed i förbindelse stående sund, vikar och bugter ända till
Behringssundet, som förenar hans östra och vestra utbredningsområde; likaså finnes
han med säkerhet vid Novaja Semlja och Spetsbergen samt långs Sibiriens norra
kust. I Behringssundet och Behringshafvet förekommer han ännu jemförelsevis ofta,
samt går här längre "söder ut än i Ishafvet, emedan man temligen regelbundet
iakttager honom vid Alaskas och Aleuternas kuster. I allmänhet kan hvalrossen anses*
såsom en afgjord kustbo, som så mycket som möjligt undviker öppna hafvet ochr
tvärt emot skälarnes vana i allmänhet, blott sällan företager längre vandringar.
Det intryck, hvalrossen först gör på menniskan, är ingalunda gynsamt. Så väl
de äldsta sjöfararne som våra dagars resande finna honom lika afskräckande och ful.
De tyska nordpolsfararne förklarade att han, om någon, väl förtjenar namn af
»odjur» både för sitt utseende, sin demoniska stämma och sitt obehagliga väsen.
Allt efter kustens beskaffenhet förena sig större eller mindre sällskap af hvalrossarr
hvarvid de fullväxta lära lefva i särskilda flockar, hannarne för sig och honorna till
saminans med ungarne. Ett enda isstycke bär ofta 20 eller ännu flera hvalrossar.
De ligga tätt lägrade intill hvar andra med hufvudet för de långa tändernas skull
lutadt åt sidan eller stödt på grannens kropp: »på detta sätt pläga de, uttråkade af
det månader igenom varande solljuset och den enformiga bränningen, sofva bort
större delen af sin tillvaro». Icke sällan träffar man ett sällskap, som lägrat sig;
på ett flytande isblock och drifver bort med detta, som det tyckes utan att bry
sig om hvart färden gäller. Då de sofva på land eller på isen, håller en vakt, och
ogerna låta de störa sig, men söka likväl att med lika mycket mod som eftertryck
tillbakavisa hvarje allvarligare försök att besvära dem. På land rör hvalrossen sig
tungt och oskickligt. Då han klättrar uppför branta isblock, lär han taga sina båda
långa hörntänder till hjelp och med dem haka sig fast i klyftor och springor. Alla
iakttagare omtala djurets utomordentliga styrka, som sätter det i stånd att nedifrån
krossa isen och sannolikt på detta sätt öppna andhemtningshål åt sig. Från land
glider hvalrossen ned i vattnet på sluttande ställen eller ock störtar han sig liksom
andra skalar med ett språng i vågorna; han dyker på betydligt djup och kan hålla
sig flera minuter under vatten. Simmande lemnar han hvarje roddbåt efter sig och
visar en uthållighet, som knappt kan utmattas. Hans läte lär ömsom likna en
kos-bölande, ömsom, en hunds skällande, men då han råkar i vrede, säges det öfvergå i-
.»
ett fruktansvärdt vrålande, som på afstånd påminner om hästens gnäggande. Öfver
hans andliga egenskaper är svårt att fälla något omdöme, men väl kan antagas, att
hvalrossen ej besitter mindre klokhet än de öfriga skäldjuren. Bland hans mera
framstående egenskaper märkes icke allenast den nyfikenhet han delar med alla skälarT
utan äfven ett för dessa djur ovanligt stort mod. - Efter 9 månaders drägtighet
föder honan en enda unge, för hvars näring och uppfostran hon sörjer med trogen
moderskärlek och som hon försvarar med ursinnigt raseri. Dödar man ungen, måste
man bereda sig på det segaste motstånd och en osläcklig hämndtörst från de gamlas
sida. - Såsom framgår ur Malmgrens och Browns iakttagelser, lefver hvalrossen
uteslutande af djuriska ämnen. Båda funno i de af dem undersökta djurens magar
hufvudsakligen en mussla (Mya), som i Ishafvets nordliga delar betäcker alla bankar
och skär, och en stenborrmussla (Saxicava), som på ett djup af 10 till 15 famnar
gräfver sig ned i hafsbottnens sega gytja, och kommo till den slutsatsen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0598.html
