- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
584

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

16:E ORDNINGEN: Hvaldjur (Cetacea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

outvecklade, ty alla hvalar visa att de både se skarpt och långt äfvensom att de väl
förnimma buller af alla slag. Blott lukt synas de sakna, åtminstone har man icke
lyckats upptäcka luktnerver hos någon art. Om smaken kunna vi icke döma, men
vi veta, att känseln är någorlunda utvecklad..

Hvaldjuren bebo endast hafvet. De flesta undvika så mycket som möjligt
kusternas närhet, ty dessa äro icke utan. fara för dem. Blott medlemmarne af en
familj gå stundom temligen högt upp i sött vatten, dock ej gerna längre än flodens
inverkan låter förnimma sig. Alla de öfriga lemna icke saltvattnet, men
genomvandra mer eller mindre regelbundet kortare och större sträckor af hafvet. Alla
hvaldjur äro i hög grad rörliga, de simma utmärkt utan märkbar ansträngning,
många med största snabbhet, l sin stora svansfena ega de en oerhörd styrka och
förmå med dess tillhjelp, trots sin. ofantliga kroppsmassa, slunga sig upp ur vattnet
och utföra långa språng. Vanligen uppehålla de sig nära ytan, och kanske uppsöka
de större djup endast då de äro sårade. Det öfversta vattenlagret är deras egentliga
tillhåll, ty för att hemta andan nödgas de komma upp med hufvudet och en del af
ryggen. Vid andhemtningeii sprutar först hvalen under ett fnysande buller med
så mycken kraft ut det vatten, som inträngt i de blott ofullkomligt tillslutna
näsborrarne, att detta i ett regn af droppar utslungas till 5 eller 6 meters höjd. Bäst
Ican denna vattenpelare jemföras med en ström af ånga, som rusar ut ur ett rör;
äfven fnysandet påminner stundom om det dervid förorsakade bullret. Ingen hval
uppkastar en sådan vattenstråle som en springbrunn, ehuru de flesta tecknare
framställa honom på detta sätt och äfven många naturforskare ännu hafva denna uppgift.
Omedelbart härefter insuper djuret, likaledes under ett ljudligt stönande buller, i ett
hastigt andetag den nödiga luften, och mången gång drager det tre. fyra eller fem
gånger efter andan i minuten, men endast första gången efter uppdykningen
utsprutas vatten. Näsborrarne hafva ett sådant läge, att hvalen alltid får dem först
öfver vatten, hvarigenom andhemtningeii icke försvåras för honom mer än för något
annat djur. Simmande höjer han. sig till hafsytan, sträcker upp framdelen af kroppen
öfver denna, så att ungefär den främre tredjedelen af ryggkanten blir synlig, andas
och sjunker under hopböjande af hela kroppen åter ned i djupet, hvarvid oftast
bakdelen och vanligen alltid svansfenan pläga bli helt och hållet synliga. Man kan
antaga, att en i ostörd rö lugnt simmande hval hemtar luft efter halfannan minuts
förlopp, men man har äfven iakttagit, att han förmår vistas mycket längre tid
under vattnet: erfarna hvalfångare påstå alla, att vissa hvalar, då de såras, kunna
hålla ut ända till 80 minuter under vattnet. Det i de stora pulsådersäckame bevarade
syrsatta blodet fördröjer då andnöden någon tid, men slutligen gör sig
däggdjursnaturen gällande, och hvalen måste åter upp till ytan för att undgå qväfningsdöden.
Vid stor fara eller af smärta efter svåra sår, vid strandningar, i allmänhet i
dödsångest skrika stundom hvalarne högljudt.

Alla hvaldjur lifnära sig af andra djur och förtära sannolikt blott tillfälligtvis
växter; åtminstone kräfvas ännu noggrannare iakttagelser innan, man kan påstå att
en art, nemligen rörhvalen, afbetar den mängd tång, som anträffas i hans mage,
eller att en delfin äter i flodernas vatten nedfallna frukter. Alla tandhvalar
äro rofdjur i ordets egentliga mening, och många af dem skona icke ens de svagare af
sitt eget slägte; deremot nöja sig bardhvalarne merendels med mycket små djur,
fiskar, kräftor, nakna blötdjur, maneter och dylikt.

Om tiden för fortplantningen saknas ännu närmare underrättelser. Enligt flera
iakttagelser hafva de nyfödda ungarne redan fjerdedelen af föräldrarnes storlek, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0604.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free