- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
587

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

16:E ORDNINGEN: Hvaldjur (Cetacea) -
A. Tandhvalar (Denticete). - 1:a Familjen: Delfiner (Delphinida).

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TUMLARE.

587

Stilla hafvet, men svärmar likväl regelbundet omkring till Englands, Frankrikes och
Tysklands kuster.» Ser man denna mördare», säger Lösche, »på sitt egendomliga
simsätt stryka genom vattnet eller vid hög sjö i vackra, afrundade rörelser ila upp
och ned för vågorna, kan man ej undgå att tänka på svalans konstfulla flygt, en
jemförelse, som derjemte berättigas af den egendomliga färgfördelningen. I alla
händelser tillkommer honom bland hvalarne skönhetens pris.» Hans jagt gäller icke
blott de mindre fiskarne, utan äfven hafvets jettar, ’ty han är icke blott den största,
utan äfven den modigaste, rofgirigaste, glupskaste, blodtörstigaste och derför
fruktansvärdaste af alla delfiner. I magsäcken på en 5 m. lång späckhuggare anträffade
Eschricht rester af 13 tumlare och 14 skalar, och i svalget satt den femtonde skälen,
som fastnat och qväft odjuret. Utan betänkande öfverfalla tre eller fyra svärdfiskar
den största bardhval, hvilken vid anblicken af sina fruktansvärda fiender synes rent
af förlamad och stundom knappt gör en ansträngning att undkomma dem. »Vid
angreppet på sitt kolossala byte», säger S ca mm ön, »påminna dessa verldshafvets vargar
om ett koppel hundar, som hetsat en hjort. Några hänga sig fast vid hval ens hufvud,
andra angripa honom nedifrån, flera fatta tag vid hans läppar och hålla honom under
ratten eller bita’sig fast vid hans tunga och sarga denna, då han öppnar det väldiga
gapet.» Sannolikt skonar svärdfisken ingen enda af de beslägtade djuren, med
undantag af kaskeloten.

Tumlare. - Till de vanligaste delfmerna i våra haf höra T u ml ar n e (Phoccena),
som utmärkas genom den korta, tjocka, spolformiga kroppen, den sakta sluttande
pannan, den på bålens midt belägna låga, trekantiga ryggfenan med bred rot och
de talrika, raka, från sidorna sammantryckta, skarpkantade, mot kronan något
bredare tänderna.

Brunfisken, Marsvinet eller Tumlar en, grönländarnes Nisa och
Pigler-tok (Phoccena communis, fig. 252), uppnår en längd af l,5o till 2 m., ytterst
sällan deröfver. Den alldeles kala huden är mjuk, glatt och glänsande, ofvan mörkt
svartbrun eller svart med grönaktigt eller violett skimmer, inunder hvit. 20 till 25
tänder finnas i hvardera käkhalfvan, således inalles 80 till 100. Tumlaren plägar
man anträffa vid hvarje resa i Nordsjön; han kringsvärmar våra flodmynningar och
intränger ej sällan i dem långt in i landet. Stundom stannar han hela månader i
sött vatten, blott detta lemnar honom tillräckligt spelrum. Såsom hans egentliga
tillhåll kan man betrakta hela norra delen af Atlantiska oceanen från Grönland till

* *

norra Afrika äfvensom Östersjön. Dessutom svärmar han omkring i Stilla hafvet,
dit han går genom Behringssund, och går här ned till de japanska öarnas bredd.
Han tyckes göra regelbundna resor och går vid sommarens inträde norr ut, mot
vintern åter till södern. Vid samma tid som han går upp i den högre norden,
intränger han äfven i Östersjön, der han merendels tillbringar hela sommaren och
hösten, och låter först vid vinterns inbrott på allvar fördrifva sig från dessa farvatten,
i hvilka han tyckes trifvas. Om våren förföljer han sillen med en sådan ifver, att
han ofta blir i hög grad besvärlig för fiskarena. Hans glupskhet har blifvit ett
ordspråk; han smälter utomordentligt hastigt födan och behöfver derför en ansenlig
mängd. Fiskarena hata honom, emedan han förstör deras garn och gör dem stort
afbräck vid fisket. Efter 9 eller 10 månaders drägtighet föder honan vanligen i
maj en eller två små, blott 50 cm. långa och 5 kilogr. tunga ungar, som de ömt
älska och försvara mot hvarje fara.

* *

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free