- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
590

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

16:E ORDNINGEN: Hvaldjur (Cetacea) -
A. Tandhvalar (Denticete). - 1:a Familjen: Delfiner (Delphinida).

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

590 HVALDJUR.

till Orkaderna hörande ön Pamona. Aren 1809 och 1810 kastades 1100 grindhvalar
upp på stranden i den efter dem uppkallade H valfjorden på Island; den 7 januari
1812 strandade 70 stycken på nordkusten af Bretagne. - På alla de nordliga öarna
söker man redan sedan äldsta tider drifva de i landets närhet uppträdande
grind-hvalarne upp på stranden. Efter G ra b as beskrifning af en sådan fångst meddela
vi följande: Då »grindabud» angifver, att en skara hvalar nalkas, rusa alla man
till båtarne, -och genom höga rökpelare sprides den glada underrättelsen från by til)
by långs kusten. På omkring hundra stegs afstånd från hvar andra omringa 20 till
30 båtar hvalarne i en stor halfcirkel och drifva dem långsamt framför sig mot
stranden, hvarvid hvarje djurens försök att undkomma mellan båtarne tillbakavisas
medelst åror och stenar eller sänklod, som, bundna vid en lina, kastas i vattnet och
sålunda skrämma dem. I den mån som kretsen sammandrages, tilltager hvalarne»
oro, och slutligen göra de min af att vända om och bryta sig igenom. Men då
anfallas de med harpuner och såras, hvarefter vanligen hela flocken i blind
förskräckelse följer de sårade djuren och ränner upp på stranden. Nu börjar ett
fruktansvärdt slagtande. Manskapet i båtarne hugger in på de strandade djuren med
harpuner och båtshakar, de som förut stodo på stranden vada ända till bröstet ut i vattnet
och hugga fast jernhakar i djuren, hvilka derpå af 3 till 4 man halas i land och
dödas. I dödskampen piska djuren vattnet så, att det yr omkring åt alla håll, dess
förut klara bölja färgas blodröd, och blodstrålar sprutas genom spruthålen i stället
för vatten. Så fortsattes till dess ingen grindhval af flocken mera finnes i lifvet.
Derpå läggas hvalarne bredvid hvar andra och uppmätas, tionde aftages äfvensom
några djur åt deit, som först upptäckt flocken, andra till ersättning för skador å båtar
och redskap, till traktering för de närvarande och for dem, som vaktat de dödade
djuren, och resten fördelas mellan de olika byalag, som deltagit i fångsten. - På
öppna hafvet jagas grindhvalen endast undantagsvis.

*


*



Ingen hvalart eller annat hafsdjur har gifvit forntidens naturforskare och skalder
större anledning till glödande skildringar och sällsamma fabler än den genom sagan
om Arion ryktbara delfiuen, som bildar typ för en egen underfamilj, Egentliga
d elf i ner (D]elphinina), utmärkta genom sitt jemförelsevis lilla hufvud, som
afsmalnar framåt i en näbbformigt förlängd nos af sanima längd som hjernskålen eller
något längre samt försedd med särdeles talrika, kägelformiga tänder.

Delfiner. - Delfinen eller S p ringar e n (Delpliinus Delpliis, fig. 254) uppnår
i allmänhet en längd af 2 m. Huden är slät och icke blott glänsande utan rent af
skimrande, ofvan grönbrunaktig eller svartgrön, på undersidan bländande hvit med
skarp men icke raklinig begränsning, på sidorna här och der grå eller svartfläckig,
Delfinen fmn.es i alla haf på den nordliga jordhalfvan och föder sig af fisk, kräftorr
cephalopoder och andra hafsdjur. Helst jagar han sardeller, sill och med en särdeles
ifver flygfiskarne. Sedan han uppdrifvit dessa tre eller fyra gånger, äro de vanligen
så uttröttade, att de blifva ett lätt byte för honom. I späckhuggaren har delfineii
en farligare fiende än i sjelfva menniskan, som förföljer honom blott då bristen på
färskt kött drifver henne dertill.

Springaren är ytterst sällsynt i närheten af Skandinaviens kuster och har blott
en gång, så vidt man känner, anträffats vid Bohuslän, hvarest deremot en af hans
samslägtingar, Hvitnosen (Delpliinus albirostris), flera gånger blifvit tagen. Bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free