- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
18

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 TRÅST-TÅTTINGAR.

lång, hvaraf 10 cm. komma på stjerten. Hufvud, nacke och öfvergump äro askgrå;
ryggen är smutsigt kastauiebruu; ving- och stjertpennor äro svarta, de yttersta af de
senare med hvit kant. Strupen är mörkt rostgul med svarta långsgående fläckar.
Sidorna af bröstet äro bruna, buken hvit, näbben gul och fötterna mörkbruna.
Snöskatan är bland alla våra trastar den allmännaste och häckar till stort antal öfver
nästan hela landet, likasom äfven i Norge.

Rödvin ge-trasten (Tur dus iliacus) blir omkring 22 cm. lång och är
ofvantill olivgrön, inunder hvitaktig. På sidorna af halsen har han en gulaktig fläck.
Täckfjädrarna på vingarnes undersida och kroppssidorna äro roströda. Framhalsen är
tecknad med svarta fläckar, bröstet och sidorna med gråbruna, långsgående fläckar.
Näbben är svart och foten rödaktig. Äfven denna art tillhör norden, men
förekommer i allmänhet mera nordligt än de föregående. I Lappland finnes han nästan
öfver allt, der barrskog växer; men längre mot söder är han temligen sällsynt.

Ringt rast en (Tur dus torquatus) är omkring 26 cm. lång. Han är matt eller
brunaktigt svart med ljusa fjäderkanter och en stor halfmånformig hvit fläck på
öfver-bröstet. Näbben är svart, underkäken rödgul vid roten och fötterna svartbruna. Äfven
denna art bebor företrädesvis höga fjell trakter. Hos oss finnes han på många ställen
i Lappland. Söder ut lär han utsträcka sina vandringar till Atlasbergen, i Schweiz
häckar han vid snöregionen.

Koltrasten eller Solsvärtan, äfven kallad Svartstare (Turdus merula, fig.
5, d), har kortare vingar och längre stjert än föregående art. Längden utgör omkring
26 cm. Hannen är svart med gul näbb och gul ögonkant; fötterna äro mörkbruna.
Honan har en ljusare strupe. - Han bor så väl i löf- som i barrskogar, helst på
fuktig jordmån. Hos oss är han ganska allmän och är dels stannfogel, dels flyttfogel;
dock torde endast de äldre koltrastarne stanna qvar öfver vintern i de mellersta och
södra landskapen, hvaremot de yngre begifva sig längre mot söder. - Koltrasten
är liksom de föregående en klok, försigtig och skygg fogel, som lättast fångas i donor
med rönnbär.

Alla trastar äro högt begåfvade, rörliga, viga, muntra, oroliga, sällskapliga,
men derför alldeles icke fredliga foglar och kunna samt och synnerligen sjunga. Från
tidigt på morgonen till sent på aftonen äro de i oafbruten verksamhet, hvarvid de i
sina rörelser mycket påminna om de båda föregående familjerna. På marken hoppa
de i satser med långa språng; förmärka de dervid något ovanligt, så vippa de uppåt
med stjerten och rycka nedåt på vingarne. På ganska långt afstånd varseblifva
trastarne de minsta insekter, och då de flyga fram högt uppe i luften, urskilja och
igenkänna de noga alla föremål djupt under sig. Äfven hörseln är mycket god, såsom
deras sång bäst visar, likaså bevisas slutligen deras fina smak af deras läckra tycken.
Ingen, som känner dem, underskattar deras andliga begåfning. De äro icke blott kloka,
utan listiga, icke blott skygga, utan äfven försigtiga med beräkning, dristiga och lika
fullt misstrogna. Allt ovanligt väcker deras uppmärksamhet. De närma sig med tydlig
nyfikenhet till ett föremål, som retar denna, för att noggrannare taga det samma i
betraktande, men blottställa sig dervid alldeles icke, utan hålla sig alltid visligen på
lämpligt afstånd. De arter, som uppväxt i nordens tysta, menniskotomma skogar, låta
visserligen lätt lura sig och genom till lockbete uppsatt föda eller andra foglar af
samma art locka sig i dolda fällor, men erfarenheten lär dem ganska snart
försigtighet, och en gång bedragna, låta de på detta sätt icke så lätt åter lura sig.
»Tra-starnes sång», säger Tschudi, »mäter sig visserligen ej med näktergalslagets
metallklang, men skallar i en jublande kör från hundra stämmor i alla stora skogar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free