Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MESAR. 41
med större foglar angripas. Dessa egenskaper, hvilka tyckas ökas i fångenskapen,
hafva förskaffat talgoxen hans spanska namn »guerrero», slagskämpe. - Jemte sin
hufvudfoda, insekter och deras ägg och larver, förtär talgoxen gerna kött, frön och
trädfrukter. Han tyckes vara omättlig, ty han äter från morgon till afton, och om
ban icke förmår uppäta en insekt, dödar han honom åtminstone. För att komma
åt ett byte, som dolt sig, hamrar han med näbben på samma sätt som hackspetten
så länge på ett ställe, tills ett stycke af barken lossnar och blottar insekten. I
nödfall tillgriper han list och kan derigenom bemägtiga sig de i kupan dolda bina.
»Han går», berättar Lenz, »till flyghålet och bultar på med näbben alldeles som
man klappar på en dörr. I kupans inre uppstår genast ett surrande, och snart
komma enstaka eller flera bin ut for att med sina styng fördrifva orostiftaren. Men
denne griper genast en af försvararne, flyger med honom upp på en gren, tager
ho-iiom mellan fötterna, hackar upp hans kropp, äter med mycken girighet hans kött,
låter skalet falla och begifver sig derpå å stad efter nytt byte. Bina hafva under
tiden af kölden nödgats draga sig till baka i kupan. Talgoxen klappar på på nytt,
åter gripes ett bi, och så fortsattes dag för dag från morgon till afton.» Då om
vintern ett svin slagtas, är talgoxen genast till hands och drager åt sig så stora
stycken som möjligt. All föda, han tager till sig, sönderdelas först i smärre bitar,
hvarvid han på samma satt som kråkor och korpar fasthåller bytet med tårna, styckar
det med näbben och derpå äter det i små portioner. Hans ifver under detta arbete
är rätt rolig att åse. Har han öfverflöd på föda, döljes alltid något och framsökes
åter vid passande tillfälle. - Boet förlägges stundom nära intill marken, stundom
åter högt upp i en trädtopp, men alltid i en hålighet, hvarvid hål i träd
föredragas, men äfven springor i murar m. m. användas. Boet är föga konstmessigt,
med ett underlag af halm, rötter och något mossa och en öfverbyggnad af hår, ull,
borst och fjädrar. Aggen äro 8 till 14 och rufvas turvis af båda makarne, som med
stor uppoffring mata den talrika familjen ännu långt efter ungarnes utflygande ur
boet, anföra dem och sorgfälligt undervisa dem i deras värf. Vackra somrar kläcka
de alltid två gånger. - Det är icke svårt att fånga talgoxen, ty hans nyfikenhet
leder lätt till hans förderf, men de som en gång blifvit lurade, låta visserligen icke
så lätt å nyo bedåra sig. I ram äro de genast hemmastadda och taga alla lämpliga
sittplatser i anspråk, genomsnoka allting, fånga flugor och angripa utan vidare den
for dem framsatta födan, men tama bli de icke så snart; först måste de fullkomligt
hafva öfvertygat sig om menniskans välvilliga afsigter. Deras lifliga munterhet
skänker nöje, men deras ständiga pickande på allt husgeråd, deras rifvande och
snokande i alla vinklar och vrår, lådor och skåp, äfvensom deras mordlust göra å andra
sidan stor förtret.
Blåmesen (Pants coendeits, fig. 15, b) är blågrönaktig, under gul med
ljusblå hjessa omgifven af ett hvitt baud, en smal, svartblå strimma genom Ögat och
hvita kinder, nedåt begränsade af ett blåaktigt halsband. - Blåmesen förekommer
i nästan hela Europa (i Sverige söder om Gefle), Mindre Asien, Persien och vestra
Sibirien. Här äfvensom i mellersta och östra Ryssland sällar sig till honom den
större och vackrare Azurmesen (Pants cyaneus), som en gång anträffats i Sverige.
- Blåmesen uppehåller sig företrädesvis bland löfskog, i trädplanteringar och
fruktträdgårdar, är sällsynt i barrskog, der han om sommaren nästan aldrig anträffas.
Om våren ser man honom parvis, om sommaren i familjer, om hösten i skaror, som
gemensamt företaga en mer eller mindre vidsträckt resa. De blåmesar, som företaga
en formlig flyttning, ströfva till södra Europa, hufvudsakligen till Spanien, hvarest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
