- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
64

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FINK-TÅTTINGAE.

föda. Deras näbb är jemförelsevis korb och tjock, kägelformig och med näsborrarne
högt belägna, d. v. s. dessa sistnämnda sitta närmare intill öfverkäkens öfverkant än
till dennas sidokanter. Hos de flesta är underkäken särskildt formad för att kunna
krossa eller skala de frön, af hvilka dessa’foglar lefva. Dess starka, baktill höjda
kanter äro nemligen för detta ändamål inåtböjda i eggen. Tungan är liten och kan
ej utsträckas. Gomhvalfvet är böjdt, nästan såsom hos papegojorna, så att
näbb-sömmen bildar en vinkel nedåt mot bakre skallens bottenplan. Sundevall indelar
denna flock i fyra falanger, af hvilka den första (Decempennatce) innesluter de
hithörande foglar, som hafva tio handpennor i vingen, af hvilka likväl den första är
kort.

Familjen Väfvarefogel-lika (Ploceida). De bon, som byggas af de till denna
familj hörande foglar, smycka på ett präktigt sätt vissa träd i mellersta Afrika och
södra Asien. Vanligen föredragas träd, hvilka med sina kronor beskugga något
vattendrag; sådana betäckas formligen med bon. Dessa foglars kolonier kunna derför nästan
betraktas såsom ett utmärkande drag för det inre Afrika, Indien och det Indiska
hafvets öar. Rätt betecknande för de hithörande fogelarterna är, att de alltid häcka
i större sällskap. Sällan anträffas blott ett enda bo i ett träd; vanligen äro de
tjugu, trettio, till och med hundra och flera. Dessa så konstnärligt uppförda bons
fasthet tillåter dem att hela år trotsa vind och väder, och derför kan man i samma
träd, som just nyligen upptagits af en fogelkoloni, få se bona från tre eller fyra
år till baka qvarhänga. Inom hela familjens utbredningsområde ser man dessa bon,
i bergstrakter som på slättbygden, i den ensliga skogen lika väl som omedelbart
öfver byinvånarnes tak. - Familjen kännetecknas derigenom, att första handpennan
i vingen är ungefär dubbelt längre än handens täckfjädrar. Gult eller rödgult och
svart äro fjäderbeklädnadens förherskande färger; dock finnas äfven öfvervägande
svarta, röda, sparfgrå och hvitaktiga medlemmar. Hufvudet eller ansigtet plägar
hafva en mörk färg; ryggen är merendels grönaktig eller rödgulaktig, undersidan
rent gul, ljus- eller mörkröd. - Alla hithörande fogelarter uppträda i mängd och
utmärka sig äfven under fortplantningstiden for en oafbruten sällskaplighet. Efter
kläckningen slå de sig till sammans i skaror, som ofta växa till flera tusen
medlemmar och stundom på ett verkligt förhärjande sätt kunna falla öfver de odlade fälten,
svärma sålunda länge omkring i landet, rugga under tiden och återvända slutligen
till samma träd, som sett dem eller deras ungar födas, eller åtminstone till dess
närhet. Här herskar under några månader mycken liflighet, ty bonas byggande fordrar
mycken tid och foglarne äro så ifriga att bygga och så roade deraf, att de ofta åter
nedrifva ett nästan färdigt bo och uppbygga ett nytt. Bona äro utan undantag
konstrika byggnader och sammansättas eller sammanväfvas af växtfibrer eller böjliga
grässtrån, hvilka, som det tyckes, göras ännu smidigare af foglarnes saliv. Sannolikt
rufva alla familjens arter flera gånger om året, hvilket torde förklara, att man äfven
i föga olika trakter inom en och samma landsände finner nyuppförda bon och nyss
lagda ägg under olika månader af året. Ungarne äro väl skyddade i sådana bon.
På de svigtande grenarne kan ingen af de fogelbon så gerna plundrande
markattorna, icke heller något annat rofdäggdjur fasthålla sig, utan störtar till marken
eller i vattnet, om det försöker tillfredsställa sin roflystnad. Hos somliga arter,
såsom t. ex. mahaliväfvaren, skyddas boet dessutom mot angrepp utifrån genom i det
samma med spetsarne utåt inflätade taggar. I boet äro således både unga och gamla
i fullkomlig säkerhet för hvarje vanlig fiende. - Temligen ofta komma medlemmarne
af denna familj, ehuru nästan uteslutande vestafrikanska arter, till Europa, ty de äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free