Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
och de gamla bona utgöra de nyas betäckning. På detta sätt tilltager hela massan
år för år i storlek och vigt, till ^dess hon slutligen blir för tung, den gren, på
hvilken hon hänger, brister och alltsammans nedstörtar.»
Familjen Enkefogel-Iika (Viduida). l lefnadssätt som i byggnad är denna
familj rätt mycket öfverensstämmande med den föregående familjen; men de
hithörande foglarne kunna dock kännetecknas derigenom, att den första handpennan i
deras vingar är ytterst kort, ungefär lika lång som handens täckfjädrar.
I Afrika lefver ett slägte, Enkor eller Vidafoglar (Vidua), som utmärker sig
derigenom, att hos haniiarne under parnings- och häckningstiden vanligen fyra af
stjertpennorna erhålla en egendomlig form och uppnå en oproportionerlig längd.
Efter häckningstiden förlora de fullständigt denna högtidsskrud och anlägga i stället
en anspråkslös drägt. Näbben är kort kägelformig, spetsig, framtill sammantryckt
men vid roten något uppdrifven, foten kraftig med stora tår och starka klor; de
medellånga vingarne hafva tredje och fjerde pennorna längst. - Då hannarne bära sin
högtidsdrägt, nödgar den långa stjerten dem till egendomliga ställningar och rörelser. Då
de sitta, låta de de långa fjädrarna helt enkelt hänga rakt ned, men då de gå, måste
de uppbära dem högt, hvarför de ock något litet stylta upp stjerten, hvilket de eljest
icke göra. Vid deras flygt hindrar den långa stjerten dem från alla snabbare rörelser,
som de under andra omständigheter utföra; med synbar möda släpa de på honom i
luften, och vid hvarje någorlunda stark blåst hindrar han dem i hög grad. - De
flesta arterna tyckas finna sin förnämsta föda på marken. Här ser man dem plocka
upp utfallna gräsfrön, deras hufvudsakligaste födoämne, och i förbigående äfven
insekter.. Under häckningstiden uppehålla sig företrädesvis hannarne mera i träden
och söka här sin föda, ty äfven vid måltiden är den långa stjerten dem till hinder.
Af Paradis vi d an eller P a ra dis enkan (Vidita paradisea, fig. 29, bl hanne, b 2
hona) är hannen svart; ett bredt halsband, halsens sidor och kraf van äro kanelf ärgade
med orangegul anstrykning, kroppens öfriga undre delar blekt rostgula, vingpennorna
mörkbruna med bleka kanter. Honan har sparfvens gråa färg och blekt hufvud
med två svarta strimmor öfver hjessan. Fogelns längd utgör, med uteslutande af de
långa stjertpennorna, 15. cm., men med dem 30 cm. De yttre stjertfjädrarna äro G
cm. långa. - Paradisvidan bebor mellersta Afrika, företrädesvis de glesa
stepp-skogarne. Ruggningen försiggår mycket hastigt, och i synnerhet växa de långa
stjertfjädrarna snabbt. Efter fyra månader, då regntiden upphör, äro de redan
alldeles utnötta och affalla med den torra årstidens inträde. Fångna paradisvidor
uthärda hos oss i bur flera år.
Praktfinkar (Spermestes). De arter, som tillhöra detta slägte, lefva antingen
i glesa skogsdungar eller i säf och högt gräs eller också på de nästan växtlösa
landsträckorna i deras hemländer. De äro bland de sällskapligaste, muntraste och lifligaste
finkarter, ströfva, med undantag af häckningstiden, vida omkring, sökande efter föda,
och finnas öfver allt, der jorden beskär dem deras dagliga, om ock knappa uppehälle.
Hannarne söka genom sin flit att sjunga ersätta sin bristande begåfning, men fler-*
talet är stympare och knappt en enda förmår mäta sig med de nordliga finkarne.
l sina rörelser stå de icke efter någon medlem af falangen; de flyga väl, enstaka
arter till och med pilsnabbt, ehuru med starkt susande vingslag, hoppa, trots sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
