Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 FINKTÄTTINGAR.
biten mycken öfverensstämmelse med korsnäbbarne och visar sig såsom en uteslutande
i träden lefvande fogel, mycket hemmastadd bland deras grenar, men deremot en
främling på marken. Hans lockton är flöjtlik och tilltalande samt liknar domherrens;
hans sång, som äfven ljuder under hela vintern, är särdeles omvexlande och genom
sina milda, rena flöjttoner i hög grad angenäm. Under sitt egentliga hemlands ljusa
sommarnätter sjunger han i synnerhet ifrigt och kallas derför i Norrland »n att vaka».
Hans lynne är mildt och fredligt, hans uppförande mot sin maka hängifvet och mycket
ömt. I frihet lefver tallbiten af barrträdens frön, hvilka han drager fram mellan
kottarnes öppna fjäll eller plockar från grenar och qvistar äfvensom från marken,
men dessutom förtär lian gerna åtskilliga andra frön eller bär af många slag och
betraktar trädknoppar i allmänhet som en läckerhet. Öfver hans fortplantning
föreligga ännu blott torftiga underrättelser, ty tallbiten förekommer om sommaren
regelbundet icke sydligare än Vermland och Dalarne. Enligt Wolley står hans bo i
Lappmarken regelbundet på låga grenar, ungefår 4 meter öfver marken. Dess yttre
bildas af långa, tunna och böjliga, mången gång helt glest sammanflätade qvistar,
och dess inre beklädes af finare rötter, trädlafvar, möjligen äfven halmstrån/ Denna
inre, tätare del sammanhänger ofta blott helt löst med ytterväggarna. Aggen äro
3-4 till antalet. - Fångna tallbitar vänja sig inom några få timmar vid buren,
förtära passande föda utan vidare omständigheter, bli snart så tama som någon
annan medlem af familjen, men uthärda sällan en längre tid i bur och förlora vid
första ruggningen för alltid sin vackra fjäderskrud.
Den mindre utvecklade näbbkroken skiljer Domherrarne (Pyrrhitla), ett
art-likare slägte, från det föregående. Vår Domherre (Pyrrhula viägaris, fig. 33, a)
är på hufvudets öfra sida, på strupe, vingar och stjert glänsande svart, på kroppen
ofvan rent grå med hvit öfvergump, undertill vackert ljusröd hos hannen, askgrå hos
honan, som i allmänhet har mindre lifliga färger. Ungarne sakna svart på hufvudet.
Vingarne hafva alltid två hvitgrå band, som löpa öfver handleden. Såsom varieteter
förekomma hvita eller svarta och brokiga domherrar. Längden är 17 cm., hvaraf 6
cm. komma på stjerten. - Domherren bebor hela Europa med undantag af dess
nord-lig*aste och östra del, men kommer endast till de södra delarne såsom gäst om
vintern. Han lemnar säkert aldrig skogen, så länge han i honom kan finna sin föda;
först då vintern drifver honom ur skogen, kommer han i hela sällskap till
fruktträds-planteringarna och byarnes trädgårdar eller i fältens -buskar för att söka de få bär
och korn, som kunna hafva blifvit lemnade af andra familjens medlemmar. Vid
början af strykningstiden ser man ofta blott hannar, senare hannar och honor om hvar
andra. Så länge han icke af några särskilda omständigheter nödgas att företaga
längre vandringar, stannar han i sitt hemland. - »Domherren», säger min fader, »är
visserligen en oförarglig, enfaldig fogel, som alldeles icke förmår undandraga sig
menniskans förföljelser, utan lätt låter skjuta eller fånga sig. Men vore domherren
verkligen så dum, som man anser honom, hur kunde han väl då så väl lära sig
hvissla efter melodier? Ett framstående drag hos honom är hans kärlek till sina
likar. Dödas en af sällskapet, så klaga de öfriga länge och kunna knappt besluta
sig att lemna platsen, der deras kamrat fallit, utan vilja nödvändigt hafva honom
med sig. Detta drag framträder skarpast, då sällskapet är litet, och ofta har denna
innerliga tillgifvenhet rört mig. En gång sköt jag den ene af två domherrehannar,
som sutto i en häck; den andre flög bort och aflägsnade sig så långt, att jag for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
