Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 FINKTÄTTINGAR.
rufvas af honan, utom under middagstimmarne, då hon aflöses af hannen. Ungarne
matas af båda föräldrarne, älskas högt och öfvervakas, ledas och matas långt efter
det de blifvit flygfärdiga, ty hela veckor förgå innan de sjelfva äro i stånd att knäcka
de hårda körsbärskärnorna. - Stenknäcken gör sig genom den alldeles icke
obetydliga skada, som han anställer i korsbärsplanteringar, särdeles hatad af
fruktträdgårdsmästare. Vanligen äro de sura körsbären mest utsatta för hans anfall. Vid
fångenskap vänjer han sig lätt och håller till godo med all slags föda, blir äfven lätt tam,
men är alltid farlig, emedan han i vredesmod känbart biter omkring sig och i allt,
som kommer för hans näbb.
*
> «.
I många hänseenden måste vi såsom de högst utbildade fiukarne betrakta Adel-
finkarne (Fringilla), hvilket slägte främst utmärker sig genom näbbens raka
öfver-kaiit och jemförelsevis spetsiga kägelform. Hos oss lefva två arter af detta slägte,
Bofinken (Fringilla Coelebs, fig. 35, cl) och Norr q vin-te n (Fringilla montifringilla,
fig. 35, e), lättast att skilja från hvar andra derigenom, att den förra har bakryggeii
grågrön, den senare deremot hvit. Bofinken är för öfrigt en så välbekant fogel,
att vi ej behöfva närmare beskrifva hans vackra färgteckning. Hannen skiljer sig
från honan derigenom, att hans panna är svart vid näbbroten och den öfriga delen
af hufvudet gråblå, utom kinderna, som äro rödbruna; sistnämnda färg sträcker sig
äfven ned på hals och bröst, på hvilka kroppsdelar honan är mattare färgad i gråbrunt.
Vid uppflygten igenkännes bofinken lätt genom de hvita tvärbanden på vingarne
och de yttre stjertpennornas hvita fält. Hans längd är ungefär 16V2 cm., hvaraf
TVo cm. komma på stjerten. Det gifves få ställen i vårt land, der han ej är
allmän, ända upp till barrskogsregionen i Lappmarken, hvarest han dock är mindre
talrik. För öfrigt lefver han sitt sommarlif i Europa, norr om Alperna, och en god
del af Sibirien; sin vinter tillbringar han i södra Europa och norra Afrika.
Han är en af vårens mest välkomna budbärare i våra trakter. Hvarje hanne
uppsöker åter sin gamla boningsplats och väntar längtansfullt sin hona. Så snart
hon kommit, börja de genast att bygga sitt bo, och vanligen plägar detta för den
första kullen vara färdigt innan träden blifvit fullständigt lofvade. Honan är
företrädesvis sysselsatt med omsorgerna om boet, hannen nästan endast upptagen af sin
kärlek och sin svartsjuka, Då den bäst passande platsen för boets läge blifvit funnen,
en klufven qvist i toppen af ett träd, en gammal knotig gren, som snart skall
omgifvas af yfvigt löf, en afstympad pilstubbe och till och med, fastän blott sällan,
halmtaket på ett hus, uppföres det konstrika boet, som är nästan klotrundt, blott
upptill afskuret, med sina tjocka }^tterväggar sammansatta af grön jordmossa, späda
små rötter och fiua halmstråii och utanpå öfverdragna med de lafvar, som växt på
sjelfva trädet och sammanhållas af insektspånad, hvarigenom de erhålla den största
likhet med en grenknut. Det inre är djupt skålformigt och mycket mjukt, stoppadt
med hår och fjädrar, växt- och djnrull. Så länge bobyggnaden varar och så länge
honan räfvar, slår finken nästan utan afbrott hela dagen, och hvarje annan hanne i
närheten besvarar sin grannes sång med mer än vanlig ifver. De båda medtäflarne
i sång upphetsa hvar andra ömsesidigt, och nu börjar en vild jagt i grenarne, till
dess den ene i ordets egentliga bemärkelse fattat den andre i strupen och, ur stånd
att längre flyga, hvirflande störtar med honom till marken. Vid dessa strider sätta
de förbittrade foglarne sin säkerhet fullkomligt på spel, äro blinda och döfva for
hvarje fara. Har striden val blifvit utkämpad med näbbar och klor, börjar sången
å nyo, blir allt häftigare och lidelsefullare, och åter storma de båda mot hvar andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0108.html
