Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje flocken: Kråktättingar (Coliomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OXHACKAEE. ALPKKÅKA. 125
pickande reta såren och hindra deras helande. Foglarne lockas företrädesvis af
larverna till åtskilliga arter bromsar, som inborrat sig under djurens hud, och af de
’bloduppfyIda qvalsterarterna. De förra förstå de sig förträffligt på att framdraga ur
sina kryphål, de senare plocka de öfver allt på kroppen. Friska däggdjur, som från
sin ungdom äro vana vid dessa foglar, visa sig icke på minsta vis besvärade af dem
-odi deras görande och låtande, behandla tvärt om maskhackarne med verklig
vänskap och låta dem hållas efter behag utan att ens med svansen slå efter dem. De
djur deremot, som icke känna dem, bete sig alldeles som vore de galna, då de
plötsligt i bästa afsigt erhålla ett besök af foglarne. Så berättar Anderson, att hans
oxspann en morgon under de löjligaste satser och i vildaste oordning rusade bort
såsom rasande, emedan en svärm maskhackare slog sig ned på dem. Hästar, åsnor
eller kameler, som blifvit skadade på något svårare sätt och i synnerhet erhållit
svårare skafsår, söka äfvenledes, då deras sår börja läkas, att befria sig från
maskhackarne och, visserligen merendels utan framgång, fördrifva dem genom hastigt
lopp, ryckningar på skinnet, slående med svansen och kringvältrande på marken; i
sjelfva verket torde de på ett ganska känbart sätt plågas af dem och läkningen af
deras sår möjligen äfven hämmas. - Maskhackaren hyser endast förtroende för
djuren och aktar sig väl f Or menniskan. Vid hennes annalkande klättrar hela sällskapet,
,-som satt på djuret, hastigt upp på dettas ryggkant, der det sätter sig och försigtigt
gifver akt på den ankommande. Alla, som jag hade tillfälle att se, tilläto mig aldrig
komma närmare än på fyrtio steg. Vanligen uppflyga de redan dessförinnan, stiga
först upp i luften, stryka ofta fram ett godt stycke väg med lätt flygt och vidt
utbredda vingar och återvända i en större båge. Men ana de någon fara, sätta de sig
icke å nyo på djuret, utan stanna alltid på någon högre belägen punkt, särdeles
på stenblock. I träden har jag aldrig sett dem. Det är ganska förklarligt, att de
vilda djuren småningom vänja sig att gifva akt på maskhackarens varning, på sätt
som jag redan å nyss anförda ställe beskrifvit efter Gordon Gummi u g.
Familjen Alpkråkelika (Fregilidae). Till denna familj höra tre slägten med
,svag, vanligen lifligt färgad näbb. Deras vingar äro medelmåttiga eller långa, med
första handpennan temligen lång, men kortare än armpennormi. Fötterna äro starka,
och mellanfötterna hos de flesta arterna helklädda med fot-harnesk, sådant vi sett hos
trastarne. I sitt uppträdande visa de sig såsom svagnäbbade kråkfoglar.
Alpkråka. Den egentliga Alpkråkan (Fregilus graculus, fig. 55, a) har böjd,
högrödt färgad näbb. På alperna strax under snögränsen är hon utbredd i Europa
samt förekommer på en af de Kanariska öarna, i Abessinien och i Asien bortåt Kina.
Längden utgör 40 cm., hvaraf stjerten upptager 15 cm. - Alpkråkan påminner lifligt
.om kajan, men flyger lättare och prydligare och är äfven långt klokare och
fömg-tigare än denna. På resan genom Murcias eller Andalusieus berg höres stundom ett
tusenstämmigt skri återskalla från en klippvägg, och man tror sig se vår vanliga
kaja, till dess hela fogelmassan sätter sig i rörelse, då man på flygten, vid gynsam
belysning äfven på den korallröda näbben, igenkänner alpkråkan. Iakttagas djuren
något längre, märker man, att de infinna sig på bestämda platser med en viss
regelbundenhet och att de lika regelbundet åter lemna dem. Under de tidigaste
morgon-timmarne flyga de ut efter föda, återvända mot klockan nio på förmiddagen till sina
boningsplatser, der de stanna en kortare tid till dess de begifva sig bort för att
clricka, söka sedan på nytt föda och återkomma först under de heta middagstimmarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
