- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
191

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALLMÄNNA EGENSKAPER.

bakslug och glömmer lika litet en förolämpning som en välgerning; mot den svagare
beter hon sig hänsynslöst, med sällsynta undantag är hon kärlekslös och utan
medlidande för hjelplösa eller olyckliga - alldeles som apan. Hennes väsende är en
blandning af alla möjliga egenskaper. En sådan mångsidighet får icke underskattas,,
den utgör alltid ett bevis på ett djurs höga andliga begåfning. Gerna tillerkänner
jag äfven andra foglar ett högt förstånd, men hos ingen enda förmår jag uppspåra
en sådan harmoni i den andliga begåfuingen som hos papegojorna.

Att en så begåfvad fogel gör det bästa bruk äfven af sina kroppsliga
förmögenheter kan man väl vänta. De stora arterna fiyga upp med skenbar svårighet, men
fortsätta flygten raskt; de små arterna flyga deremot både hurtigt och vackert. När
en sångpapegoja en gång flög bort från mig, fann jag min tröst uti att beundra
hennes flygt. Liksom en ädelfalk jagade hon genom luften, som en svala strök hon
fram! De egentliga papegojorna flyga temligen långsamt och slå hastigt med sina
korta vingar för att framdrifva sin tjocka, korta och tunga kropp. Andra flyga i
våglinier, andra åter i zigzaglinier. Kakaduorna utmärka sig genom underbara
vändningar, då de i svärmar genomskära luften. Endast ugglepapegojorna påstås aldrig
göra bruk af sina vingar, ehuru dessa äro väl utvecklade. - Många papegojor tyckas
vara främlingar på marken och skumpa snarare än gå. Men derjemte finnas äfven
jordpapegojor, hvilka löpa lika så hastigt och qvickt som en stråndfogel: den
australiska jordpapegojan jemföres med en snäppa, och om en gräspapegoja berättar Gould,
att hon löper fram öfver marken såsom en regnpipare. Det faller sig svårt för
papegojorna att hoppa omkring bland qvistarne, men deremot röra de sig med lätthet
på grenarne. Större afstånd flyga de öfver, mindre klättra de öfver, så besvärligt
detta än ser ut att vara för en och annan. De hjelpa sig fram med både näbb och
fötter, andra foglar endast med fötterna; detta är hela skilnaden. Fötterna blifva
nästan till händer, åtminstone brukas de alldeles på samma sätt som händer. Näbben,
som hos de flesta foglar måste ersätta handen, är hos papegojorna vida rörligare
än hos någon annan medlem af klassen, användes äfven på ett långt mångfaldigare
sätt än af de öfriga foglarne. Äfven papegojan använder sin näbb för att upptaga
än ett, än ett annat från marken eller för att afplocka och knäcka frukter eller
afvärja angrepp, men derjemte afgnager hon med den samma träbitar, hvilka hon
sönderbiter eller klyfver, och tager honom slutligen till hjelp vid klättringen. -
Pepegojornas stämma är stark, ofta skrikande, men likväl ej alldeles i saknad af
välljud, hos många arter till och med mycket böjlig och äfven uttrycksfull. Då
stora arter lefva till sammans i sällskap och skrika samtidigt, kan visserligen en
mensklig åhörare knappast förmå uthärda. »Man måste», säger Humboldt, »hafva
lefvat i Andernas heta dalar för att hålla för möjligt, att araraernas skrik stundom
ÖfverrÖstar bruset från bergströmmarne, hvilka störta från klippa till klippa.» Äfven
kakaduorna utmärka sig for sitt vidt skällande skrik; skriket från ett talrikt
sällskap ädelpapegojor är rent af öronsargande, och det larm, som förorsakas af en skara
dvergpapegojor, jemföres med bullret från en smedja. Somliga arter låta höra
skällande, andra pipande, andra åter surrande eller sakta morrande ljud; en art utstöter
korta, klara skrik, en annan qväkande läten, en tredje slutligen gälla rop. Några
qvittra småpratande för sina honor de allra små näpnaste sånger, så att man skulle
räkna dem till sångfoglarne, om de icke vore papegojor; andra arter lära sig hvissla
melodier med en sådan renhet, att de komma en domherre på skam. Papegojornas
förmåga att efterhärma menniskans röst och ord är känd. Häri öfverträffa de alla
andra djur och åstadkomma beundransvärda, otroliga saker; de pladdra icke, utan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free