Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 HACKSPETTAR.
De särskilda arternas utbredningsområde kaii vara temligen litet eller också
ganska vidsträckt. Hvarje verldsdel eger sina egna arter, ja, sina egna grupper.
Hack-spettarne äro tydligare än de flesta öfriga foglar strängt bundna vid särskilda
trädslag. Flera af dem slå sig visserligen ned lika väl i barrskog som i löfskog, men i
allmänhet föredraga de dock afgjordt endera och saknas alldeles i trakter, der den
ena skogen förherskar, eller beröra dem åtminstone endast på sina vandringar. Ännu
mera afgörande för deras förekomst är sjelfva trädens beskaffenhet, ty bristen på
passande boningar är för dem känbarare än för andra foglar. Som de sjelfva tillreda
dessa åt sig, tyckes det visserligen som vore de mindre beroende än andra foglar,
hvilka äfven häcka i håligheter, men så är i sjelfva verket icke fallet. Icke hvarje
hackspett anträffar i en vidsträckt skog ett passande träd, sådant han behöfver för
att timra sitt bo, och den nödvändiga följden är, att han alldeles undviker en
sådan skog. Då han använder håligheterna icke blott till bo åt ungarne, utan äfven
till sofplats åt sig sjelf, kan hans område icke vara vidsträckt, ty han måste hvarje
afton återvända till dess medelpunkt, nemligen just denna sin boning. I enlighet
härmed genomstrÖfvar han också en skog eller park, som icke lemnar honom något
hemvist, endast helt flygtigt vid sina vandringar och iakttages under årets öfriga månader
alldeles icke i den sam nia. Förändras förhållandena och erhåller ett enda träd de
nödiga egenskaperna för att kunna tjena honom till bostad och häckningsplats, så
undgår det samma säkerligen icke hackspetten, och samma art, hvilken saknats under
en hel menniskoålder, infinner sig till iakttagarens glädje på nytt. - Alla
hackspettar föra väsentligen samma lefnadssätt. De tillbringa största delen af sitt lif med
att klättra, hänga sig till och med under sin sömn i klättrande ställning på de
ihåliga trädens inre vägg, således på lodräta ytor. Ned på marken komma de sällan,
och då detta händer^ hoppa de oskickligt omkring. De flyga ogerna långt, dock
sannolikt mindre af den orsaken att flygten tröttar dem än snarare till följd af den
oroliga rastlöshet, som i allmänhet tillkommer dem och förmår dem att om möjligt
undersöka hvart enda träd i deras väg. De ftyga i mycket djupa våglinier. På visst
sätt kunna de sägas klättra uppför en af dessa liniers uppstigande bågar med snabba,
surrande vingslag, hvarefter de plötsligt lägga vingarne tätt intill kroppen och sedan
i en skarp båge åter skjuta långt nedåt, hvarefter de på nytt börja stigningen.
Komma de i närheten af ett träd, pläga de sänka sig djupt ned och några få meter
öfver marken hänga sig fast vid stammen, men derefter klättra de med stora, tätt
på hvar andra följande språng uppåt, mången gång äfven åt sidan eller framåt och
uppåt i skruflinier, men sällan ut på vågräta grenar, stundom väl äfven en smula
baklänges, men aldrig med hufvudet vändt nedåt. Då de hänga sig fast, böja de
bröst, hals och hufvud långt till baka, vid hvarje språng nicka de med hufvudet.
Hamrande eller mejslande med näbben lösgöra de, hvar och en i förhållande till sin
st}rrka, större eller mindre stycken af barken, blotta derigenom insekternas kryphål,
framdraga dem med tungan och uppsluka dem. - Hackspettarnes lynne tyckes
allvarligt och afmätt men kan i verkligheten kallas gladt och muntert. Detta visa alla
arter, som man håller i fångenskap och lyckats tämja så pass, att de skänka sin
vårdare sitt fullkomliga förtroende. Hvar och en, som lärt känna dem, måste anse
dem såsom kloka djur; den som en längre tid haft dem i fångenskap, i rum eller i
bur, torde äfven tillerkänna dem en viss putslustighet. »Finare seder», menar Liebe,
»får man visserligen icke vänta af dem. Till sina vanor äro de skogsbyggare, kolare,
vedhuggare och dylikt folk, som icke kunna anses salongsmessiga, men deras hela
väsende och beteende tilltalar åtminstone den fördomsfrie vårdaren i högsta grad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
