Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254: HACKSPETTAR.
alla de delar af landet, som man genomforskat, iakttagit henne, men endast om
vintern. - Hos oss infinner sig göktytan ej förr än våren fullständigt inträdt, och
hon lemnar oss redan innan sommaren förflutit. Vanligen kommer hon mellan den
tjugonde och trettionde april, stundom äfven i första dagarne af maj och stannar dä
till början af augusti, sällan längre, på rufningsorten. Hon utför sina resor under
natten och samlar sig på hösten i små sällskap, som till sammans tillryggalägga den
långa vägen, hvaremot de hemvändande komma enstaka. Dock ser man äfven på
våren ännu i Egypten eller Spanien på särdeles gynsamma platser flera af dessa eljest
osällskapliga foglar till sammans med hvar andra. - Till boningsområde väljer
göktytan trakter, som äro rika på gamla träd, men likväl icke helt och hållet
skog-beväxta. Träddungar på fälten, sammanhängande buskskog eller fruktträdsplanteringar
utgöra hennes mest omtyckta vistelseorter. Hon skyr icke menniskorna och nedsätter
sig gerna i husens omedelbara närhet, t. ex. i trädgårdar, om blott ett enda af träden
eger en lämplig ihålighet, som kan tjena henne till rufningskammare. Inom sitt
område gör hon sig åtminstone på våren lätt bemärkt, ty man kan ej misstaga sig
på hennes stämma, och den ådrager sig dessutom uppmärksamhet derigenom, att
honan regelbundet plägar svara den kallande hannen. Man kan ej säga, att hon. är
klumpig eller oskicklig, men hon är trög och flyttar sig endast då detta är
ovilkorligen nödvändigt. Af hackspettarnes och andra klätterfoglars rastlösa hurtighet visar
hon icke några spår. Hennes kl ätterfötter hjelpa henne endast att hålla sig fast,
men tyckas odugliga för sjelfva klättringen. På marken hoppar hon omkring med
löjliga språng, och då hon flyger, sätter hon sig så snart som möjligt åter ned i ett
träd. Från höjden störtar hon sig ned till tätt öfver marken, flyger här med hastiga
vingrörelser en sträcka rakt fram och stiger derefter åter uppåt i en stor, flack båge.
Endast då hon måste tillryggalägga större sträckor, flyger hon i föga böjd våglinie.
I konsten att vrida sin hals uträttar göktytan det otroliga. »Hon sträcker ofta
halsen långt ut», säger Naumann, »reser fjädrarna på hufvudet till en tofs och
utbreder stjerten såsom en solfjäder, allt under upprepade långsamma bockningar, eller
ock utsträcker hon hela kroppen och böjer sig långsamt framåt, i synnerhet om hon
är ond, vänder ut och in på ögonen och rör strupen liksom en löfgroda under ett
sällsamt, doft gurglande. I ångest, såsom då hon är fångad och man vill gripa henne
med handen, gör hon så sällsamma grimaser, att en med förhållandet obekant, om
han icke blir rädd, likväl måste förvånas. Med på hufvudet uppresta fjädrar och till
hälften slutna ögon utsträcker hon halsen till en synnerlig längd och vrider den
liksom en orm helt långsamt, så att hufvudet under tiden flera gånger går omkring i
en krets och näbben dervid stundom rigtas bakåt, stundom framåt.» Det ser ut,
som om göktytan på detta sätt ville skrämma sina fiender eller angripare. -
Spanio-rerne hafva ganska rätt i att kalla göktytan »hormiguero», det är inyrätare, ty
myrorna, hvilka hon samlar både på marken och i träden, utgöra i sjelfva verket
hennes hufvudföda. Hon förtär alla mindre arter, men hellre pupporna än de
utbildade insekterna. Tillfälligtvis äter hon äfven löfmaskar och andra larver och puppor.
- På bohålan har göktytan små anspråk. Det är alldeles nog, om ingången är
någorlunda trång, så att icke hvarje rofdjur kan bli farligt för henne och hennes
ungar. Om hålet är högre eller lägre öfver marken tyckes vara henne temligen
likgiltigt. Finnas flera hål i ett träd, så öfverlemnar hon, såsom Naumann anmärker,
vanligen de högre upp belägna åt andra foglar, såsom fältsparfvar, rödstjertar och
mesar, med hvilka hon icke gerna vill inlåta sig i strid, tager det nedersta i
besittning och lefver sedan i djupaste fred rned alla andra i trädet rufvande foglar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
