Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
NATTSKÄRRESPITAR.
ländernas milda nätter. - Om man vill iakttaga en nattskärra, behöfver man blott
uppsöka en af hennes sångplatser, ty u tider aftonens lopp infinner hon sig här helt
säkert flera gånger. Förhåller man sig stilla, låter hon alldeles icke störa sig af
menniskans närvaro, utan kommer och går som vanligt. Emellertid har hon dock
sett främlingen och må hända ined uppmärksamhet, åtminstone med nyfikenhet
iakttagit honom. Icke sällan händer att hennes nyfikenhet väckes af någon särskild
omständighet. Sålunda kan en hund sysselsätta henne hela qvartstimmen. Då störtar
hon sig upprepade gånger, på samma sätt som falkarne, ned på fyrfotingen och följer
honom ofta långt utom gränserna för sitt område. Likaså förföljas ofta menniskor,
hvilka tillfälligtvis gå öfver hennes vistelseort, kringsvärmas i trånga kretsar och
ledsagas till skogsgränsen eller ännu längre. - Äfven på den så trög förefallande
nattskäiTeiii yttrar kärleken sin troilmagt. Vi behöfva icke påpeka att två hannar,
som fria till samma hona, kunna råka i häftig strid och dervid lugga hvar andra af
alla krafter, men särskildt måste framhållas, att alla nattskärror under parningstiden
idka särskilda flygkonster. Vår vanliga nattskärra är under häckningstiden ganska
rolig genom sina lekar under flygten. Hvarje rörelse utföres då, som det tyckes, med
en viss eld och förefaller snabbare, stoltare, mera upphöjd. Men ej nog härmed,
natt-skärran smäller äfven med vingarne såsom en kärleksfull dufva, störtar sig plötsligt
ned från en viss höjd, så att man hör ett eget susande, eller sväfvar och glider i de
präktigaste vändningar omkring den lugnt sittande honan. Nattskärrornas läte
utgöres endast af två ljud, hvilka man möjligen skulle kunna kalla buller snarare än
toner, men som föredragas med en beundransvärd uthållighet. Man kan endast antaga
att nattskärran frambringar dem på samma sätt som vår huskatt sitt bekanta spinnande.
Sittande i toppen eller på en passande gren af ett träd börjar fogeln med ett vidt
omkring hörbart »errrrr», som åtföljes af ett något djupare »oerrrr» eller »orrr».
Det sistnämnda ljudet frambringas tj^dligen vid inandningen, det förra vid
utandnin-gen, ty det förra varar vanligen blott en, det senare deremot fyra sekunder. Sången
af brytes ofta af en och annan utflygt till ett annat träd; men stannar den spinnande
fogeln på en och samma sittplats, så plägar han enligt regeln på flerfaldigt sätt
fördela en hufvudsats af sin sång genom att efter en eller två minuters oafbrutet
spinnande inlägga en kort, högst tre sekunders paus, härefter åter spinna några sekunder,
åter göra några ögonblicks uppehåll, och slutligen med allt kortare mellanrum afsluta
sin sällsamma sång. Honan spinner äfvenledes, men endast ytterst sällan och alltid
mycket sakta, ty spinnandet är ett uttryck af ömhet. Särdeles egendomligt måste
några amerikanska nattskärrors läte vara, emedan det samma icke allenast gifvit
denna verldsdels obildade utan äfven dess bildade invånare anledning att antingen
sky foglarne eller benämna dem med de besynnerligaste namn. Schomburgk gör
en målande beskrifning på urskogens stämmor, hvilka höras, sedan den gälla sången
och det uppsluppna skrattet från den resandes färgade följeslagare förstummats. »På det
glada jublet följde smärtans djupa klagan från de olika arter nattskärror, hvilka sutto
på de torra, öfver vattenytan uppskjutande grenarne af de i floden sänkta träden
och läto sina stönande klagotoner ljuda genom den månljusa natten. Dessa döfva
ljud äro i sjelfva verket så dystra och hemska, att jag finner fruktan för dessa djur
helt naturlig. Ingen indian, ingen neger, ingen kreol från kusten vågar rigta sitt
skjutvapen på denna fogel, i hvilken de förstnämnda se tjensteandarne åt den onde
anden ’Jabahu’ och hans trollkarlar, de andra åter den onde anden ’Jumbos1 budbärare
och kreolerne slutligen den säkra förkunnare!! af ett dödsfall inom familjen, såsom
redan Waterton i sina ’Vandringar’ berättat. Än ljöd mot mig från träden eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
