- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
286

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NATTSKÄRRESPITAR.

Ett bo bygges aldrig, ja, rufningsplatsen rengöres ej ens från derstädes liggande
ämnen. Sannolikt rufva båda könen omvexlande, och de visa en innerlig kärlek
till sin afkomma. Vid annalkande fara använder den rufvande nattskärran svaga
foglars vanliga list, flaxar fram öfver marken som vore hon lam, erbjuder sig sjelf
till fiendens mål, lockar honom allt längre bort från boet och lyfter sig sedan
plötsligt för att med hastig flygt begifva sig till baka till detta. Stannar man så stilla
och orörlig som möjligt i de funna äggens närhet, får man se nattskärrehonau
återvända efter en temligen rundlig tid och nedsätta sig på något afstånd från äggen
samt med försigtighet och misstroende spana omkring sig. Slutligen upptäcker eller
igenkänner hon den lyssnande iakttagaren, betraktar honom ännu en gång noga,
ofverlägger och sätter sig slutligen i rörelse. Trippande med vaggande steg närmar
hon sig mer och mer, kommer slutligen alldeles nära, blåser upp sig och fräser i
afsigt att skrämma och bortjaga fredstöraren. Huru stor måste icke moderskärleken
vara, som angifver ett sådant litet kryp att på detta sätt uppträda emot den nästan
alltid grymma menniskan!

Det är icke omöjligt men temligen svårt att uppföda unga ur boet tagna
nattskärror. Min fader har upprepade gånger gjort försök härmed, och det lyckades
honom endast då han matade dem med nattfjärilar och skalbaggar, hvaremot en
uteslutande föda af flugor snart medförde vingarnes död. Verkligt angenäma burfoglar
äro de icke, men väl högst sällsamma och derför intressanta företeelser. För dem,
hvilka förstå att behandla äfven hjelplösa foglar, förorsakar deras vård inga
svårigheter. Ungarne måste man visserligen mata, och äfven åt de mera tillväxta
nattskärrorna måste man alltid hålla fram födan, men likväl lyckas det att vänja en och
annan att i det af dem bebodda rummet ’sjelf jaga flygande byte och öfver hufvud
äta sjelfmant. - Endast i södra Europa, hvarest man offrar nästan alla lefvande,
åtminstone alla ätbara varelser åt magen, dödas nattskärran för köksändamål. Hos
oss förföljes hon lyckligtvis endast af naturforskaren och slyugeljägare, och väl är
detta. Ty icke blott vår vanliga nattskärra, utan i allmänhet alla nattskärror göra
den menskliga hushållningen endast nytta, aldrig skada, och de förtjena derför det
allmännaste och mest omfattande skydd.

Till denna familj hänför Sunde vall ett egendomligt slägte, Vadaresvalor
(Gla-r e öl a)} som i sig, så att säga, förenar karakterer för flera fogelordningar. De hafva
en näbb, som till sin form står midt emellan en hönas och en nattskärras, smala,
öfver hälen nakna ben med fyra medellånga, smala tår, af hvilka den yttre och
mellersta äro förenade genom en spännhud och hvilka bära smala, spetsiga, nästan
raka klor. Den mellersta framklon är kamlikt tandad. Vidare hafva de långa
vingar, hvilkas likhet med svalornas förskaffat dem deras passande namn och af hvilkas
pennor den första öfverträffar alla de öfriga i längd, samt slutligen en temligen lång,
antingen rakt afskuren eller gaffelformigt klufven, af fjorton pennor bildad stjert.
Fjäderdrägten är tät och mjuk, föga olika för kön och årstid, men temligen olika
efter åldern, ehuru mycket öfverensstämmande hos alla de uppstälda arterna. - I
alla länder rundt omkring Medelhafvet och Svarta hafvet och dessutom på
lågslätterna kring Donau och Volga äfvensom i Rysslands och Sibiriens stepper lefver
Vadaresvalan, som äfven kallas Sand höna (Glareola pratincola, fig. 118), med
en längd af 26 cm., hvaraf stjerten upptager 10 cm. Fjädrarna på öfverkroppen äro
oljebruua, i nacken öfverdragna med rostbrunaktigt, på skuldrorna och täckfjädrarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free