Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLIBRIER.
295
Sjette flocken: Kolibrispitar (Volucres longilingues*).
»Bland alla lefvande varelser är kolibrin den skönaste till gestalt, den
präktigaste till färg. Ädelstenar och metaller, hvilka vår konst förlänar deras glans, kunna
icke jemföras med dessa naturens klenoder. Denna lilla fogel är hennes mästerstycke.
Öfver honom har hon utgjutit alla de gåfvor, som hon blott enstaka tilldelat de öfriga
foglarne. Lätthet, snabbhet, qvickhet, behag och rik prydnad: alla dessa håfvor hafva
kommit denna hennes lilla älskling till del. Smaragden, rubiuen, topasen skimra på
hans drägt, som aldrig smutsas af jordens stoft, ty under hela sitt eteriska lif berör
han knappt för ett ögonblick marken. Han vistas alltid i luften, flyger gycklande
från blomma till blomma, hvars friskhet och glans han delar och hvars nektar han
dricker. - Kolibrin bebor endast de himmelsstreck, under hvilka blommorna
ständigt förnyas, ty de arter af hans familj, hvilka om sommaren komma till den
tempererade zonen, stanna der blott en kort tid. De tyckas följa solen, med henne komma
och gå och på zefyrens vingar vandra i en evig vårs följe.» Denna skildring af
kolibrin lemnade oss Buffon på sitt målande sätt, men äfven alla efter honom
följande naturforskare och till och med de allvarligaste bland dem instämma i hans
beundran af dessa praktfoglar. Det mest kännetecknande för dem är tungans
byggnad, om hvilken Burmeister skrifver: »Tungans delar hafva till sin anläggning
mesta likheten med hackspettames, alldenstund de långa timgbenshornen i en
böjning uppstiga på bakhufvudet och öfver detta gå fram på pannan, hvarest de under
hvila nå fram ända till näbbkanten. Den egentliga tungan består af två vid basen
sammanväxta trådar, hvilka dock icke äro åtskilda i spetsen, utan utlöpa i en
af-plattad, nästan himiartad yta, som på sidorna är försedd med små, fina taggar. Dessa
ihåliga trådar tyckas endast innehålla luft; åtminstone såg jag dem alltid tomma.
Baktill äro de förenade med hvar andra och här uppfylles deras hålighet med läcker
Cellväfnad. Härifrån bakåt blir tungan något tjockare och slutar med två korta, något
i sär från hvar andra gående släta horn. Denna del af tungan är alltid lika lång
som näbben. Omedelbart bakom de båda rothörnen blir tungan köttig och liknar en
kort stjelk, hvars yta ligger i veck. Denna del af tungan förtjockas småningom ända
till struphufvudet på den sträcka, som motsvarar tungbenskroppen, hvilken bakåt delar
sig i två skänklar, som taga struphufvudet mellan sig och förbi underkäkens grenar
uppstiga till bakhufvudet. De bilda tungbenshornen. De ledsagas af ett par
baud-formiga muskler, hvilka åstadkomma tungans rörelser. Den ena, starkare muskeln
ligger bakom tungbenet, går på detta till tungan och tjenar till att utsträcka trådarne,
hvarvid tungstjelkens klufna slida från tungroten till struphufvudet starkt uttänjes
och erhåller en fyr- eller sexfaldig längd. Den andra muskeln utgår från
tungbenshornen snedt i ledgången mellan deras båda afdelningar, löper öfver hjessan till
pannan och fäster sig vid näbbroten framför pannan. Denna muskel drager tungan
till baka och förkortar slidan mellan tungroten och struphufvudet.»
Åtskilliga svårigheter ställa sig i vägen för en öfversigtlig indelning af
kolibri-spitarne. Icke endast arternas utomordentligt stora mängd - enligt Gray 469 arter,
af honom fördelade på 158 underslägten - och den otillräckliga kännedomen om
dem särskildt så vidt det är frågan om bestämmandet af ålders- och könsolikheterna,
utan äfven deras litenhet försvårar indelningen och en ändamålsenlig sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
