Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA EGENSKAPER. 305
äfven deras hållning, rörelser och lefnadssätt de samma som för kolibrin.»
Märkvärdigt nog tyckes kolibrin sjelf i fjärilarne se sina likar eller åtminstone inkräktare
i sin verksamhet. Efter Saussures iakttagelser utkämpa de med skymningsfjärilarne
formliga strider, förfölja dem från blomma till blomma, från qvist till qvist, och fara
så länge efter dem, till dess de lyckas fördrifva dem, hvarvid de ofta stöta sönder deras
vingar. Dessa angrepp ske tydligen af afundsjuka, möjligen af snålhet om födan, men
äro i högsta grad betecknande både för förföljare och förföljde. Vissa resande hafva
talat om det praktfulla färgspel, som skall iakttagas på flygande kolibrier, men deras
uppgifter äro endast rigtiga med vissa förbehåll. Af hela den färgprakt, som utmärker
dessa lefvande ädelstenar, märker man vanligen ingenting, då de flyga; denna prakt
visar sig först då de hvila, vare sig att de hålla sig framför en blomma surrande
med vingarne, men utan att röra någon annan del af kroppen, eller att de verkligen
hvila ut på en qvist. Dock finnas åtskilliga arter, hvilka äfven under flygten lysa,
glänsa och skimra i hela sin färgprakt. »Sapphokolibrin», skrifver G ö ring till mig,
»liknar en eldgnista, när solljuset faller på honom, och öfverraskar äfven den, som
redan iakttagit många arter af hans flock. Då för första gången en af dessa
lefvande gnistor flög fram och åter framför mig, fjettrades jag så af anblicken, att jag
glömde rigta mitt skjutvapen på honom.»
Har kolibrin tröttnat efter en längre flygt, så söker han sig en passande h
viloplats bland qvistarne. Härvid föredragas tunna, torra småqvistar eller åtminstone
sådana, som på ett stycke af några centimeter sakna blad. Till dessa återvända de
allt jemt å nyo, men besöka äfven flera liknande hviloqvistar med en sådan
regelbundenhet, att man, såsom Gundlach påpekar, for att med full säkerhet kunna se
och iakttaga dem endast behöfver en längre tid uppehålla sig i närheten af ett
sådant ställe. Den korta hyllan pläga de använda till att ordna sina fjädrar eller
rengöra sin näbb; de kunna således icke ens nu sägas hvila, utan rycka åtminstone
fortfarande på vingarne och stjerten. Så snart fjädrarna äro ordnade, flyga de vidare
för att å nyo på sitt vanliga sätt ila mellan blommorna. På marken äro de lika
främmande som tornsvalorna och veta sig derstädes rakt ingen råd, ty de äro
alldeles ur stånd att gå. Trots detta komma kolibrispitarne ned till marken: då de
t. ex. vilja dricka, ser man dem sätta sig på den. Enligt en gammal vanlig åsigt
skall ingen kolibri kunna sjunga. Detta synes också i allmänhet ega sin rigtighet,
ehuru undantag gifvas. »Dvergkolibrin» (Hylocharis minima), säger Gosse, »är
den enda, som låter höra en verklig sång. Om våren ser man honom strax efter
soluppgången sitta på mango- eller orangeträdens högsta grenar och hör honom
der föredraga sin visserligen svaga men högst behagligt klingande sång, stundom
under tio minuter nästan oafbrutet, ehuru med föga omvexling.» Gundlach
omtalar en annan art (Orthorhynchus Bootlii) på följande sätt: »Jag kunde närma
mig den lilla fogeln på halfannan meters afstånd för att iakttaga honom och höra
hans tonrika, fina och välljudande sång, vid hvilken hannen ofta steg lodrätt upp
till en jemförelsevis betydlig höjd och lät höra en fin, entonig drill». Då de sjunga,
röra de, enligt Gundlach, de långa strupfjädrarna och visa då ett präktigt
skimmer. - Kolibrispitarnes sinnen synas temligen likformigt och högt utvecklade. Alla
iakttagelser låta oss med bestämdhet sluta till att synen måste vara särdeles skarp.
Detta märkes af deras rörelser i flygten och framgår äfven deraf, att de fånga små,
för vårt öga fullkomligt osynliga insekter i flygten. Likaså kunna vi vara
öfver-tygade, att deras hörsel icke står efter för andra foglars, om också några bestämda
iakttagelser häröfver icke finnas. Känselsinnet är säkerligen väl utveckladt, ty vore
Brehm, Foglarnes lif. 2: a uppl. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
