Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SFARFHOKAR.
363
samma på någon undangömd plats strax i närheten af bebodda hus. Hans mod och
djerfhet stå öfver allt tvifvel. »En sparf hökhona», så berättar min fader, »hade
fångat en sparf och burit honom bakom inhägnaden till min trädgård, knappt tia
steg från min boning, för att härstädes förtära honom. Jag märkte detta från mitt
fönster och lät det lugnt försiggå. Då hon ännu icke var halffardig med sin måltid,
kom en kråka och sökte fråntaga henne bytet; genast utbredde hökhonan sina vingar
öfver det samma för att skydda det. Men då kråkan upprepade gånger angrep henne,,
flög hon upp. Sparfven fasthöll hon med ena fotens klor men vände sig i flygten
så behändigt, att hon nästan höll ryggen mot jorden, och med den fria fotens klor
högg hon kråkan så häftigt i bröstet, att denna måste draga sig till baka.
Sparfhök-hannen visar samma mod som honan och kommer liksom hon ofta in i byarne.» -
Med sin djerfhet förenar sparfhöken en anmärkningsvärd sinnesnärvaro, list och
för-slagenhet. Mer än någon annan roffogel utöfvar han förställningens konst. Redan
Naumann berättar, att han stundom för att lura småfoglarne flyger som en skrika,
och Eugen von Horney er har iakttagit det samma. En dag såg denne vid bortre
änden af en lång, väl af tjugu ekar bestående trädrad en fogel, som efter skrikornas
sed flög långsamt från träd till träd samt stannade en kort stund i hvart och ett.
Detta beteende liknade så fullkomligt nötskrikans, att Horney er endast af det skäl
iakttog fogelns rörelser, att ekarna ännu icke buro mogna frukter och således ingen
anledning fans för en nötskrika att genomströfva deras toppar. Med någon
öfverraskning igenkände min sagesman en sparfhök. Allt närmare kom den förslagne
stråtröfvare!! den sista eken, i hvilken en svärm småfoglar satt, afkastade här sin
förställning och sköt som eii blixt ned i den sorglösa skaran, som han ögonblicket
derefter lemnade med ett blodigt offer i sina klor. Har sparfhökens rofgiriga et en gång
vaknat, glömmer han allt omkring sig, aktar hvarken menniskor eller hundar eller
kattor, utan borttager det en gång utsedda bytet ur iakttagarens omedelbara
granskap. Sitter man stilla, kan det hända att han störtar med susande vingslag fram
så tätt öfver ens hufvud, att vingarne nära nog beröra detta, men han griper nästan
alltid sitt offer och är bortflugen och försvunnen innan man. rätt hinner besinna
sig. Sparfhökar hafva ofta blifvit fångade i det inre af husen eller till och med uti
vagnar i gång: de hade dit in förföljt sitt byte med sådan ifver, att de glömt allt*
annat. Helt nyligen berättades, att en sparfhök förföljt en fogel ända in i en i full
fart varande jernvägsvagn och der inne fångats. Fångna foglar i bur utanför eller
innanför ett fönster äro lika litet fredade för hans angrepp som de, hvilka lefva i
frihet. Han aktar icke glasskifvan, utan störtar sig på buren, i sin häftiga fart krossar
han rutan och, inkommen i rummet, griper han efter fogeln, obekymrad om de
skrikande invånarne. Från rapphönan till kungsfogeln är ingen fogel säker för honom,
och han försmår ej heller små däggdjur. Man har till och med iakttagit, att han
angripit tama höns och slagit ned på harar. Alla småfoglar känna och frukta honom
i hög grad såsom sin farligaste fiende. Men de qvickaste och snabbaste bland dem
förfölja lika fullt sin tyrann med högljudt skrik och göra härigenom andra foglar
uppmärksamma och försigtiga. I synnerhet omintetgöra ladusvalorna ofta hans jagt,,
och han vet ganska väl hvilken skada de tillfoga honom, ty så snart de kommit i
hans närhet, svingar han sig i höjden, sväfvar ännu några gånger omkring i kretsar
och flyger derpå till skogen, helt säkert med harmen i hjertat deröfver att de
besvärliga foglarne äro honom för snabba. Vid sina angrepp kan han visserligen
förfela sitt rof, men i stället tager han två foglar på en gång, om lyckan är honom
gynsam. Sitt byte bär han till något undangömdt ställe, utrycker de stora fjädrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
