- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
369

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VRAKAR. EGENTLIGA VRAKAR. 369

blandning af hvitt, gulaktigt hvitt, rödgrått, brunsvart och brunt. Längden
utgör 65 cm., hvaraf stjerten upptager 24 cm. - Såsom fjellvråkens egentliga
häckningsområde måste man betrakta tundran, men fogeln häckar äfven i norra delen af
Storbritannien, och om sommaren anträffas han framför allt i Skandinavien och
norra Ryssland. I Sibirien hafva vi först funnit honom vid skogsgördelns norra kant,
men vida talrikare på den egentliga tundran, och i Nordamerika, der han äfven
förekommer, torde otvifvelaktigt samma förhållanden bestämma hans utbredning. Till
och med der han häckar längre söder ut, såsom exempelvis i Skandinavien, plägar
han till sina boplatser utsöka sådana ställen, som likna tundran eller strängt taget
äro tundra, om de äfven rundt oni omgifvas af skog, såsom t. ex. bergens nakna,
kala fjell. I Tyskland inträffar fjellvråken, kommande från norr, vid midten af
oktober, sällan tidigare, merendels något senare, för att härstädes stanna i sitt
vinterqvarter till in i mars eller till april. - Då man vandrar öfver tundran, skall man
helt säkert redan under de första timmarne, eller åtminstone under de första dagarne,
varseblifva ett par fjellvråkar, som antingen kretsa högt upp i skyn eller efter
vråkars sed sväfva lågt ned öfver marken, tid efter annan flyga vidare ett stycke med
en. skakande rörelse och åter hålla sig stilla för att uppspåra en lemmel.
Genomvandrar man tundran under de sista dagarne af juli, underlåter icke en sådan fogel,
så snart han ser menniskan, att flyga emot henne och med högt skri betyga sin ångest
öfver att hon torde besöka hans bo. Vid denna tid hafva nemligen ungarne krupit
ur de 4 till 5 äggen och sitta i sin ulliga dundrägt i boet och vänta på de gamla.
Boet lägges regelbundet på spetsen af en kulle, lika mycket om denna höjer sig 30
till 50 eller blott 2 till 3 meter öfver slättens medelhöjd. Finner fjellvråken
renhår eller andra mjuka ämnen, lämpliga till boets beklädnad, ditsläpar han dem, men
i annat fall nöjer han sig med att på ett regelmessigare sätt än i boets undre del
bekläda den mycket flacka fördjupningen med mycket fina qvistar och enstaka
starr-grässtrån. I nordliga Skandinavien lägger han äggen, enligt Wolleys iakttagelser,
från midten af maj till slutet af juni, äfven i vestra Sibiriens tundra sannolikt icke
senare. I slutet af juli och början af augusti funno vi ungar i dundrägt. - Det
byte, som fängslar fjellvråken vid tundran, är lemmeln, vare sig den ena eller andra
arten af detta slägte. Tack vare dessa djurs utomordentliga talrikhet, lider fogeln
under den vigtigaste tiden af sitt lif aldrig brist. Lemlarne fångar han utan möda
så många han vill och behöfver, med dem lifnär han sig och sina ungar. Men han
försmår icke heller andra af tundrans djur, och man kan af de iakttagelser, vi gjort
öfver denna fogel medan han om vintern uppehåller sig hos oss, sluta till, att han
kan bli farlig till och med för bärarne, då de tillväxande ungarnes behof mer än
eljest sporrar honom till hänsynslöst röfvande. Hos oss utgöra möss, i synnerhet
fält- och åkermöss, hans hufvudsakliga föda, ehuru hungern stundom retar honom
till öfvergrepp, som våra jägare aldrig vilja förlåta honom. Vid djup sno, då mössen
sällan visa sig, blir nemligen fjellvråken synnerligen farlig för rapphönseu, men
oaktadt detta, bör enligt mitt förmenande större vigt läggas på landtbrukarens nytta
och fördel än på jagtförpaktarens och jägarens.

De Egentliga vråkarne (underslägtet Slite o) hafva mellanfötterna blott framtill
och till en tredjedel af sin längd befjädrade. Vår Ormvråk (Buteo vulgaris, fig.
156) uppnår en kroppslängd af 50 till 56 cm., hvaraf stjerten upptager 26 cm. Hans
färg är så föränderlig, att man sällan får se två fullkomligt lika färgade exemplar.

Brehm, Foglarnes lif. 2:a uppl. 24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free