Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEKEETERAEEFOGLAK. 375
-örn eller gam. Flygten synes till en början blifva honom svår, men har han en
gång arbetat sig upp till en viss höjd, så sväfvar han fram lätt och vackert, vanligen
öfver större sträckor, utan ett enda vingslag. - Alla iakttagare öfverensstämma deri,
att sekreterarefogeln lefver parvis och bebor ett temligen vidsträckt område.
Egentligen talrik är han ingenstädes, men anträffas dock öfver allt. Endast vid särskilda
ti 11 fållen förenar sig undantagsvis ett större antal af dessa märkvärdiga foglar. Om
t. ex. före regntiden steppernas gräs antändes och den sig milsvidt utbredande
branden drifver upp alla steppens djur, infinner sig regelbundet sekreterarefogeln, säker
om rikt byte, och springer och flyger hela timmarne framför de med ilande hast
framvältande lågorna. - Sekreterarefogeln förtär hufvudsakligen kräldjur och
grod-.djur, men försmår icke heller andra ryggradsdjur, om sådana erbjudas honom, och
ännu mindre insekter, hvilka tidtals utgöra hans Imfvudföda. Hans matlust är
ofantlig, och han kan nästan kallas omättlig. Af gammalt är han berömd som utrotare
af ormar. »Han vågar», säger Levaillant, »angripa de farligaste ormar och
förföljer dem, då de fly, med sådan snabbhet, att det ser ut som om han sväfvade fram
öfver marken. Har han upphunnit ormen och denne sätter sig till motvärn samt
hväser och blåser upp halsen, så utbreder fogeln ena vingen, håller den såsom en sköld
för sina fötter, slår dermed emot den påträngande ormen, hoppar fram och åter och
utför de sällsammaste språng. Ormens bett uppfångar han med den ena vingen,
uttömmer derigenom sin fiendes krafter, slår ned honom med den andra vingen,
be-döfvar honom, kastar honom må hända derefter ytterligare upp i luften med näbben,
söuderbiter hans skalle och uppäter honom slutligen antingen helt och hållet eller
bitvis, sedan han sönderslitit honom.» Om fogeln dukar under för ett verksamt bett
af de större giftiga ormarne eller i viss mening är oemottaglig för giftet, är ännu
icke säkert utrönt. - Om sekreterarefogelns fortplantning föreligga flera
öfverensstämmande uppgifter. Utförligast berätta härom Levaillant, Verreaux och
Heug-lin. I juni eller juli börja ifriga strider mellan de svartsjuka hannarne, hvarefter
honan gemensamt med den lycklige segraren genast börjar bygga boet. Detta står
nästan alltid i toppen af en hög och tät buske, merendels en mimosa, men äfven i
enstaka stående träd. Sammanlagda qvistar, hvilka tätas ined lera, utgöra underlaget,
dess platta fördjupning beklädes med växtull, fjädrar och andra mjuka ämnen. Boet
användes i åratal af samma par, och man igerfkänner lätt dess ålder på de olika
lagren, af hvilka f Or hvarje år ett nytt tillfogas. Icke sällan händer att den yttre
betäckningens grenar skjuta nya skott, hvilka sedan fullständigt omgifva och betäcka
hela byggnaden. Hvarje afton begifver sig paret till boet för att tillbringa natten
i det samma. Ett annat par af sina likar tål det icke på det område det tagit i
besittning, men väl tillåter det, i likhet med andra stora roffoglar, att små kornätande
foglar nedsätta sig i boets omedelbara närhet eller mellan dess qvistar. Först i
augusti lägger honan sina 3 till 4 ägg, och efter sex veckors rufning, hvarunder hon.
matas af hannen, utkläckas de rned en snöhvit dundrägt beklädda ungarne. Dessa
äro i hög grad hjelplösa och förblifva länge svaga på benen, lemna också boet sällan
fore sex månaders förlopp. Uppfödas fångna sekreterarefoglar med omsorg, blifva de
snart tama, roa genom sin ädla, värdiga hållning, sin stolta gång, sina vackra, eldiga
ögon och nackfjädrarnas lifliga rörelser, kunna likväl, såsom Heuglin fått erfara,
aldrig helt och hållet undertrycka sin roflust, bli ofta farliga för hönsgårdens
invånare och våga sig till och med på hundar och kattor, hvilka de, väl merendels af
stridslust och öfvermod, icke sällan tilldela farliga, alltid mot hufvudet rigtade slag
af fötterna. De hålla till godo med allt slags passande föda, men äro utomordentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
