Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;:378 DAGROFFOGLAR.
underlätta hans återfinnande efter slutad jagt. Nu jagas villebrådet upp eller ställer
man sig, der man vet att detta har sitt vanliga sträck. När det kommer i sigte eller
strax innan man vill låta den medföljande hunden stöta upp den tryckande fogeln,
aftages hufvan och falkjagten begynner. Falkens snabbhet och sträfvan att nå
höjden för att derifrån störta ned på sitt byte och den förföljdes förtviflade
ansträngningar till räddning, detta är det retande skådespelet, och för att följa dess gång,
fordras ofta den vildaste ridt öfver stock och sten, genom snår och skog. Det är
nemligen af rätt stor vigt att i rattan tid vara framme, när offret är gripet, ty
falken får ej länge frestas af friheten, om han åter skall lyda sin herres rop och lemna
sitt byte för att få sin bestämda kost samt återtaga sin föga behagliga tvångshufva.
Högst olika är naturligtvis jagten på olika villebråd. Mest omtyckt har hägerjagten
varit, och vid den har stora jagtfalken företrädesvis användts. Mindre retande är
småfalkarnes jagt efter smärre byten. Emellertid ’kan falkjagten under andra
förhållanden äfven vara något annat än endast ett tidsfördrif, om den ock äfven då,
när den bringar större vinst, måste räknas till de grymmare jagtsätten. Den har i
Europa äfven blifvit använd på rådjur, för att ej tala om harar och kaniner, till oc’h
med räfvar. I Asien och Afrika, på stepper och i öknar nyttjas den på antiloper
och strutsar; men man afser dervid ej att falken skall döda, blott angripa och
uppehålla rofvet till dess jägaren och hans hundar kunna hinna fram. För detta ändamål
inöfvas falken till att uthugga ögonen på offret. Numera idkas falkjagten i Europa
blott på några få ställen, i England och Holland.
Vår Vandringsfalk, den Vanliga jagtfalken (Falco communis, fig. 159),
är på ryggsidan svartgrå, på buksidan svartfläckig på hvitaktig botten; den svarta,
skägglika fläcken från munvinkeln är starkt framträdande. Kroppslängden är hos
hannarne 44 till 47, hos honorna 47 till 52 cm,, hvaruti stjertens längd ingår med
20 cm. - Vandringsfalken förtjenar sitt namn, ty han ströfvar omkring i nästan
hela verlden. Så vet man att han icke blott bebor den tempererade, utan äfven
den nordliga kalla zonen och på tundran rundt omkring polen är den förherskande
falkarten, men naturligtvis tvingas att hvarje vinter lemna detta sitt
häckningsområde och vandra till södern. På sitt tåg berör han alla Europas, Asiens och
Amerikas nordliga länder, genomflyger vår verldsdel ända till dess yttersta söder
och uppträder då i den samma under vintermånaderna på sina ställen mycket
talrik, följer äfven flyttfoglarne öfver Medelhafvet och vandrar långs deras stråkväg
äuda till södra Nubien och östra Sudan, liksom han i Asien af samma anledning
anträffas i Japan, Kina och Indien, i Amerika i de Förenta staterna, mellersta
Amerika och Vestindien. Efter min egen och andras erfarenhet är det likväl
hufvudsakligen honor, hvilka utsträcka sin färd långt söder ut, hvaremot hanuarne
oftare stanna mera nordligt. Men icke så få af båda könen öfvervintra redan i
Tyskland, och då dessutom deras häckningsområde sträcker sig öfver hela Europa,
må hända endast med undantag af den Iberiska halföns sydspets, och likaså öfver
mellersta Asien och Amerikas nordligare delar, kan det icke väcka vår förvåning,
att vandringsfalken anträffas nästan öfver hela jorden. - På särdeles gynsamma
ställen, i synnerhet otillgängliga klippväggar, anträffas han lika regelbundet som
stora jagtfalken på de nordiska fogelbergen. Falkenstein i Thuringerwald bär sitt
namn med full rätt, ty här har sedan urminnes tider alltid bott ett par
vandringsfalkar. Men hvarken träd eller klippor eller höga byggnader äro nödvändiga vilkor
för hans välbefinnande. På tundran är han ingalunda mera sällsynt, tvärt om ännu
talrikare än hos oss. I Lappland har jag visserligen icke ofta sett honom, men desto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
