- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
380

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380 DAGROFFOGLAR.

djerfhet, som står i påfallande motsats till hans förhållande vid andra tillfällen, om
man undantager hans beteende vid åsynen af ett vinkande byte. Man ser häraf, att
han alltid och öfver allt rättar sitt uppförande efter förhåHandena, att han samlar
erfarenhet och på bästa sätt tillgodogör sig den samma. - Det tyckes som om
vandringsfalken endast äter foglar. Han är en skräck för alla befjädrade varelser, från
vildgåsen ända ned till lärkan. Bland rapphöns och dufvor anställer han de argaste
härjningar, änderna förföljer han med aldrig tröttnande uthållighet, och till och med
för kråkorna, som dock kunna försvara sig, är han en fruktansvärd fiende; ofta lifnär
han sig hela veckor uteslutande af dem. Efter sina närmaste fränders sätt röfvar
han vanligen endast flygande vildt, så länge detta rör sig i luften. I träden sittande
foglar griper han dock utan omständigheter, men endast med svårighet sådana .som ligga
på marken eller simma på vattnet. »Då man ser honom på fältet sitta på marken»,
säger Naumann, »ligger vanligen i närheten en flock rapphöns, af hvilka han
bortsnappar en, då de flyga upp, men hvilka han icke kan tillfoga någon skada, så länge
de ligga stilla. Vanligen lurar han likväl så länge, att rapphönsen tro honom vara
borta och flyga upp, då han vinner sitt mål.» Flygande lyckas det till och med den
snabbaste fogel sällan att rädda sig för honom. »Af erfarenheten försigtiga
tam-dufvor», fortsätter Naumann, »veta intet annat räddningsmedel än att med möjligaste
skyndsamhet och tätt trängda intill hvar andra gripa till flykten. På den, som skiljer
sig från flocken, nedstörtar han pilsnabbt från ofvan. Skjuter han fel första gången,
så söker dufvan att komma ofvanom honom, och lyckas detta endast några gånger,
blir falken trött och flyger sin väg.» Alla foglar, som vandringsfalken angriper,
känna honom ganska väl och söka framför allt att rädda sig. Af egen iakttagelse
vet jag endast en enda fogel, som med framgång anfaller honom och utan krus kör
honom från sitt område, och denna fogel är labben. Hos denna ytterst viga och
modiga inbyggare af tundran ingifver hvarje förbiflygande vandringsfalk bekymmer
för den försvarslösa afkomman, och hvarje falk, som låter se sig på afstånd,
angripes derför ögonblickligen på det häftigaste. - Då vandringsfalken gripit ett byte,
ihjelklöser eller stryper han det samma vanligen redan i luften, men mycket tunga
foglar, hvilka han icke kan föra med sig, såsom orrfoglar och vildgäss, söndersliter
han på marken, sedan han pinat dem till dess de störta ned till jorden med honom.
Under bytets förföljande flyger han så snabbt, att man förlorar all måttstock på
hastigheten. Man hör ett brusande och ser ett föremål störta genom luften, men är
ej i stånd att i detta igenkänna en falk. Denna stora häftighet i angreppet är väl
äfven orsaken hvarför han blott sällan skjuter ned på sittande foglar. Han löper
dervid fara att sjelf krossa sig, och man känner verkligen exempel på att han stött
mot grenarne vid sitt nedskjutande och dervid bedöfvats och till och med ljutit
döden. .- Hos oss väljer vandringsfalken sitt bo helst i hålor på branta klippväggar,
hvilka endast ined svårighet eller alldeles icke kunna bestigas, men i nödfall äfven
i höga träd i skogen. En egen byggnad uppför han väl endast i sällsynta fall,
använder hellre andra roffoglars bon, från hafsörnens ned till ett halfförfallet glad bo,
eller kanske ett öfvergifvet eller med våld intaget kråkbo. Gerna tager han sitt
bo midt i en hägerkoloni och dervid äfven hägerns eget bo, ty de unga hägrarne,
hvilka han helt enkelt tager ur boet, underlätta hans jagt och uppfödandet af hans
egna ungar. Tre nästen på tundran lemnade oss bevis att han sjelf anser för
öfverflödigt att framskaffa byggnadsämnen. Som härstädes klippväggar alldeles saknas på
vida sträckor, nöjer han sig med uppskjutande jordmassor, som åtminstone åt ena
sidan stupa brant ned, i nödfall väljer han till och med en sten eller en större, af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free