- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
392

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

392 DAGROFFOGLAR.

ifrån med stor sorgfällighet området under sig, och så snart hans utomordentligt
skarpa öga upptäckt en liten mus, en gräshoppa, s}Tsa eller annan större insekt,
störtar han sig med tätt intill kroppen dragna vingar nästan såsom en fallande sten
ned till jorden; men då han kommit tätt intill marken, utbreder han åter vingarne
något litet, tager än en gång sitt byte i ögonsigte, griper det med sina klor, höjer
sig derpå och förtär det samma antingen flygande eller efter att hafva burit det till
ett beqvämare ställe. Följes han af sina i fångsten ännu oöfvade ungar, så uppstår
ett lifligt tumult kring honom, ty den ene bemödar sig om att få mer än den
andre och hvar och en att vara den förste, åt hvilken Jagtbytet utdelas. En sådan
familjebild utgör ett synnerligen tilltalande skådespel: fogelns trogna hängifvenhet för
sina ungar låter honom sjaias ännu vackrare än han i sjelfva verket är. - Allt efter
väderleken skrider tornfalken tidigare eller senare till fortplantning. Före början af
maj finner man sällan, månget år icke före juni, alla äggen i boet. Stundom bilda
äfven tornfalkarna formliga häckkolonier; man känner exempel på att 20 till 30 par
fredligt häckat bredvid hvar andra i samma skogsdunge. Med det intagna boets
egentliga uppbyggare måste tornfalken ofta bestå allvarliga strider, ty hvarken ett
kräk- eller skatpar låter godvilligt fördrifva sig af honom. Aggen äro 4 till 9, men
enligt regeln 4 till 6, och rufvas företrädesvis af honan, som stundom aflöses af
han-iien, hvilken eljest under denna tid har att sörja för hennes föda. Tornfalkens mest
omtyckta byte utgöres af möss och sorkar, dernäst förtär han insekter. Bevisligen
äter han äfven smärre foglar, om han kan fånga dem, och det torde hända, att lian
till sina egna ungar bär afkomman efter månget lärk- eller piplärkpar; likaså håller
jag det icke för otänkbart, att han då och då dödar en nyss född harunge, om han
tillfälligtvis finner honom. Men att derför räkna honom till de skadliga foglarne
och förfölja honom i stället för att skydda honom, är lika origtigt som dåraktigt.
Den som känner tornfalken, vet att han tillhör våra nyttigaste foglar och endast
verkar välsignelsebringande för våra fält, äfven om han då och då för en roflysten
jägare bortsnappar en liten hare eller en rapphöna, hvilket obetydliga öfvergrepp
plägar förstoras till en förbrytelse, som ej kan försonas. - Wustnei offentliggör en
anmärkningsvärd iakttagelse öfver en fången tornfalk. »Den ur boet utfallne, nästan
f ull växte falken förlorade, såsom vanligen plägar ske, all skygghet, tog den erbjudna
födan ur handen, men tyckte icke om att någon åsåg hans måltider och
tillkännagaf detta derigenom, att han med utbredda vingar och framåtböjd kropp sökte
betäcka köttstycket och dervid oupphörligt lät höra ett läte af ovilja. Detta
misstroende, som torde hafva haft sin orsak deri att han retats, stegrades genast till
största förbittring, om en spegel hölls framför honom och han deri såg sin like,
hvilken således väl ännu mera syntes honom farlig. Han gick då genast anfallsvis
till väga, bekämpade sitt eget jag med näbb och klor och upprepade allt jemt dessa
angrepp, ehuru huggen vamnägtiga gledo af mot det blanka spegelglaset. Då han
en gång på detta sätt uttömt sina krafter och kommit till insigt deraf att han icke
kunde genomtränga det hinder, som skilde honom från hans fiende, kom han på den
tanken att söka honom bakom spegeln. Det var ett stort nöje att se hans tydligt
uttryckta förvåning. Hans upphetsning förvandlades hastigt till ett stelt lugn, hans
skrik förstummades, och orörlig med framsträckt hufvud betraktade han det tomma
intet. En lång stund förblef han i denna ställning; derpå utstötte han åter ett
häftigt skrik, liksom för att utfordra den förmodade motståndaren. En vridning af
spegeln lärde honom att denne ännu icke alldeles försvunnit och uppväckte på nytt hans
förbittring. Som spegeln flera gånger förbittrat hans måltid, blef den ett ständigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free