Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 DAGROFFOGLAR.
är skygg och flyger långsamt och klumpigt, merendels endast lågt öfver marken.
Under sin flygt rör han vingarne med matta, i vändningarna temligen oskickliga
slag, glider ofta, utan att röra dem, en sträcka genom luften, vänder sig i så falL
äfven lättare och flyger i allmänhet tystare och trögare än vråkarne. I sitt beteende
förråder han den största maklighet. Man ser honom hela timmar på ett ställe,
merendels sittande på gränsstenar och ensamma träd på fälten, hvarifrån han lurar på
rof. Mot andra roffoglars vana går han temligen bra, hvarför han. äfven rätt ofta
förföljer insekterna till fots. Då han går omkring på marken med hufvudet
någorlunda högt, men deremot bakhufvudets och nackens fjädrar åtliggande, skulle han
icke vara olik en liten örn, om han icke genast igenkändes på sin kråklika gång.»
Vesphöken lifnär sig hufvudsakligen af getingar och andra steklar. Sannolikt
lösbryter han de ofvan jord byggande steklarnes kupolbon från grenarne, de under
jorden boende steklarnes bon uppgräfver han. Naumann betraktar honom såsom en
arg plundrare af fogelbon och beskyller honom dessutom att jemte möss, råttor,
ham-strar och dylika djur äfven göra slut på en och annan ung hare. Hos dufhöken skall
han stundom bjuda sig till gäst, d. v. s. vänta i den ätande röfvareus närhet så länge
till dess denne bryter upp ifrån sin måltid, och derefter hålla till godo med hvad han
lemnar. Under högsommaren slutligen lär han jemte blåbär äfven förtära lingon
och andra skogsbär. - Alla, som undersökt insekterna i vesphökens kräfva ocli
magsäck, Behrends ensam undantagen, anmärka öfverensstämmande, att fogeln aldrig
underlåter att afbita steklarnes, således humlors, getingars, bins och bålgetiugars
gadd, innan han spisar dem. - Strax efter sin ankomst till hemmet börjar
vesp-höken bygga eller förbättra sitt bo. Till dess anläggning föredrager han fält och
ängar närgränsande löfskog framför all annan skog. Endast i nödfall beslutar han
sig för att bygga sjelf, långt hellre använder han ett sedan förra året qvarstående
vrak- eller giadbo, till och med ett gammalt kråkbo, hvilket han nödtorftigt
istånd-sätter och vanligen, om också icke alltid, förser med friska, gröna qvistar. Om
han måste besluta sig för att bygga sjelf, förfar han så oskickligt och hafsigt som
möjligt. Boets byggnad är då alltid dålig och utgöres merendels blott af smala
ris-qvistar, som kort och godt lagras på hvar andra, stundom till och med så lösligt, att
man nedifrån kan se äggen genomskimra. Under paruingstiden roar sig paret efter
andra roffoglars. synnerligast vråkarnes sed genom flygkonster högt upp i luften, och
det är då, såsom Naumann säger, »ganska underhållande att vid klart väder åse
dessa lekar, öfver häckningsplatsen, huru paret högt upp i luften utan vingslag i vida
kretsar vrider sig allt jemt högre upp, huru derpå hannen småningom stiger långt
högre än honan och sedan med nästan lodrätt uppstående vingar och en egendomlig,
snabbt skakande vingrörelse åter sänker sig till henne, men genast på nytt skruf var
upp sig till den förra höjden för att åter sänka sig, så åter uppstiga och sålunda
fortsätta den tilldragande leken hela qvartstimmar.» - Aggen äro endast 2 och rufvas
omvexlande af hannen och honan, hvilka derunder skiftevis mata hvar andra med
geting- och humlelarver, som ditsläpas i kakorna och ofta i mängd hopsamlas i
boet. - I fångenskap är vesphöken, enligt Behrends, högst roande. »En
flygfärdig hanne, som jag infångat», berättar han, »blef redan efter några veckor i hög
grad förtrolig med honom bekanta personer liksom äfven med mina hundar, ja, till
och med dem tillgifven, men antog mot hvarje främmande hund genast
anfallsställning, reste fjädrarna och gick lös på honom. En synnerlig böjelse hade han
fattat för en liten hund. Om denne låg, satte sig fogeln mellan hans fötter, lekte
med honom eller ryckte med näbben i hans hår, hvilket denne godmodigt fördrog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
