Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRNAR. 411
kanten bredvid boet, sänker sig hastigt ned i djupet, flyger öfver dalbottnen och
drager derefter långsamt fram i vågrät rigtning öfver den nedre delen af den
motliggande höjdsträckans sluttningar. Dervid håller sig den ene allt jemt på något
afstånd från den andre, men likväl i jemnhöjd med maken, så att hvad som
undgått den förste, desto säkrare varsnas af den efterkommande, och hvad som
uppskrämmes af den förre, desto säkrare måste falla i klorna på den senare. Så snart
båda på detta sätt kommit till änden af området, höja de sig båda och uppstiga
omkring etthundra meter och derutöfver, återvända på denna höjd i motsatt rigtning,,
höja sig derpå å nyo och genomsöka sålunda i vida zigzaglinier hela bergsträckningen
på det sorgfälligaste.» Ve det icke tillräckligt snabba villebråd, som uppspanas af
något af de fyra skarpa ögonen; det är förloradt, om icke en tillfällighet räddar det.
Liksom de båda örnarne jaga gemensamt, förtära de äfven gemensamt det erhållna
bytet; dock går det ingalunda alltid fredligt till vid måltiden: ett läckert mål kan
framkalla strid till och med mellan det Ömmaste örnpar. Jagten varar till emot
middagen, då röfvarena återvända till boets närhet eller välja sig ett annat säkert
ställe för att hvila ut. Detta sker regelbundet då de varit lyckliga i sin fångst.
Örnen sitter då med fyld kräfva och vårdslös slapphet i sin fjäderdrägt en längre
tid på ett och samma ställe och hängifver sig åt hvilan och matsmältningen, utan
att likväl ens nu förlora sin säkerhet ur sigte. Sedan denna hvilotid förflutit,
flyger örnen regelbundet bort för att dricka. Man har påstått, att han nöjer sig med
sina offers blod, men hvarje fången Örn vederlägger detta påstående; han dricker
tvärt om mycket och behöfver dessutom vatten för att bada sig; vid varm väderlek
förgår sällan en dag, utan att detta sker. Sedan han druckit och badat sig,
företager han åter ett roftåg. Mot aftonen plägar han roa sig i luften och med
skymningens inbrott återkommer han försigtigt och utan hvarje skrik till sin sofplatst
hvilken alltid väljes med största varsamhet. Sådant är i korthet fogelns dagliga lif.
- Endast då örnen sitter eller flyger, är han vacker och majestätisk; då han går,
visar han sig deremot så ovig och oskicklig, att han frestar till skratt. Då han
långsamt rör sig fram på marken, för han sig nästan vågrätt och sätter makligt det ena
benet framför det andra, in en skyndar han sig, vare sig att han icke är i stånd att
flyga och vill undkomma, eller eljest råkar i sinnesrörelse, så hoppar han med tillhjelp
af vingarne i stora, besynnerliga språng, visserligen icke långsamt, utan tvärt om så
hastigt, att man nödgas anstränga sig för att upphinna honom, men på samma gång
så oregelbundet och klumpigt, att man skulle vilja beklaga den stolta fogeln. För
att flyga upp från släta marken tager han alltid under dylika hopp en ansats och
slår långsamt och kraftigt med vingarne. Men har han väl svingat sig upp till en
viss höjd, sväfvar han hastigt framåt ofta hela qyartstimmen utan att göra ett enda
vingslag eller sänka sig synnerligen, stiger åter, i det han vänder sig mot vinden
upp till den förlorade höjden och gör dervid endast undantagsvis några långsamma
vingslag. Likasom den flygande gamen utbreder örnen vingarne så långt, att de
särskilda vingpennornas spetsar icke längre beröra hvar andra, hvaremot
stjert-fjädrarna alltid täcka hvar andra. Den högt upp i luften kretsande rof våren, som
uppspanar ett byte, sänker sig vanligen först nedåt i skruflinier för att noggrannare
taga föremålet i betraktande, men lägger, så snart detta skett, plötsligt vingarne
intill kroppen, störtar sig med långt framsträckta, öppnade klor och med en hörbar
susning snedt ned till marken på sitt offer och slår båda fötternas klor i dess kropp.
Är offret värnlöst, angriper han det utan vidare, men är det i stånd att tillfoga
honom skada, underlåter han aldrig att slå ena fotens klor om dess hufvud för att lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
