Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGROFFOGLAR.
tidigt blända och afväpna det. Den väldiga fogelns sjelfmeclvetande uttrycker sig
tydligt, då örnen med djerft blixtrande ögon, resta nackfjädrar och till hälften lyfta
vingar står på sitt byte och, såsom vanligen sker, utstöter ett formligt segerskri. I
denna ställning är han en öfverväldigande bild af skönhet och kraft, hvars intryck
ingen kan undandraga sig. Medvetandet af egen styrka förleder honom stundom att
förgripa sig på jordens herre. Det är ingen saga, då det berättas, att han skjutit
ned på små barn och, då han kunnat göra det, burit bort dem; man känner till och
med fullkomligt säkra fall, då han anfallit fallväxta menniskor utan att dertill tvingas
iif nödvärn. Nordmann berättar ett kostligt exempel härpå: »Jag egde», säger
han, »en örn, hvars tillfångatagande var förenadt med följande ovanliga
omständigheter. Den hungriga och oförvägna fogeln störtade sig midt i en by på ett stort
svin, som gick omkring och hvars högljudda skrik satte alla byns invånare i rörelse.
En tillskyndande bonde förjagade örnen, som endast ogerna släppte sitt tunga byte,
men från den feta svinryggen genast sköt ned på en katt och med denne i klorna
satte sig på en gärdesgård. Det sårade svinet och den blödande katten
uppstämde en hjertslitande duett. Bonden ville nu äfven rädda katten, men vågade icke
obeväpnad nalkas den dristiga fogeln, utan skyndade in i sin stuga efter en bössa.
Men då nu örnen för tredje gången blef varse sin måltidstörare, släppte han katten.
anföll bonden och högg sig fast med klorna i denae, och nu skreko alla tre i kapp
på hjelp, den öfverrumplade jägaren, det feta svinet och den gamla katten. Andra
bönder skyndade till, anföllo å sin sida örnen med händerna och förde missdådareu
bunden till en af mina vänner.» - Det är högst sannolikt, att åtminstone största
delen af de ogerningar, för hvilka man beskyller skägg-gamen, böra skrifvas på den
djerfva örnens räkning. I alla af honom bebodda bergstrakter äro alltid de smärre
kreaturen utsatta för stor fara, ty oaktadt all vaksamhet från herdarnes sida, störtar
sig örnen, då hungern drifver honom, på lam och killingar och tager dem med sig
upp i luften inför den vaktande gossens ögon. - I örnens bo nedsätta sig ofta
små-foglar, hufvudsakligen sparfvar, och lemnas efter allt utseende i fred, ehuru örnen
icke saknar god vilja att döda dem. Detta visar till fullo en iakttagelse af K ad cl e,
som såg örnen fånga lärkor. I trots af den stolthet, som örnen ovedersägligen
ådagalägger vid alla sina handlingar, försmår han dock icke att snylta, låter andra röfvare,
exempelvis vandringsfalken, arbeta för sig och tvingar dem att åt honom afstå det
nyss fångade bytet. Stundom borttager han till och med midt för jägarens ögon det
fälda villebrådet. Örnen går äfven regelbundet på as. Visserligen föredrager han
helst djur, som helt nyss dött, framför sådana, som redan öfvergått i förruttnelse,
men kan i detta hänseende alldeles icke betecknas såsom kostföraktare. - Det fångna
och dödade eller åtminstone till hälften dödade bytet plockas först något af örnen,
innan det fortares. Härvid börjar han vid hufvudet, krossar dess ben och slukar
.äfven dessa, om han lyckats knäcka dem. Af större foglar qvaiiemnar han endast
näbben. Efter hufvudet kommer turen till halsen och derefter till den öfriga kroppen.
Tarmarne med deras innehåll försmår han, men allt annat, som ban kan bita
sönder, slukar och smälter han. Emedan han i likhet med falkar och hökar endast
sväljer små stycken, åtgår till spisande af en half kråka en tid af omkring tjugu
minuter. Under måltiden är han mycket försigtig, ser sig omkring då och då och
lyssnar åt alla sidor. Vid minsta buller upphör han, blickar länge åt det håll,
hvarifrån ljudet hördes, och börjar ej äta på nytt förr än allting åter är tyst. Efter
måltiden putsar han sin näbb med största omsorg. Äfven för örnen är det ett trängande
behof att svälja hår och fjädrar, hvilka tyckas vara oumbärliga till att rensa hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
