Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÄGG-GAMAR.
437
en viss regelbundenhet genomströfvat Af denna anledning kan man med säkerhet
iakttaga honom der han förekommer. - Parets båda medlemmar flyga på icke allt
för stort afstånd från hvar andra långs bergens förnämsta sträckningar, vanligen icke
högre än omkring 50 meter öfver marken. Då skägg-gamen vill sätta sig på
marken, väljer han alltid upphöjda ställen, helst framstående klippspetsar eller åtminstone
klipphällar. På klippor, som tillåta detta, sitter han temligen rak, eljest håller han
sig vanligen vågrätt, såsom den långa stjerten det fordrar. Han går jemförelsevis bra,
steg for steg, hoppar aldrig. Så sällan han än tyckes uppsöka sina likars sällskap, så
föga undviker han de andra större roffoglarne, utan att dock närmare inlåta sig med
dem. Till och med kungsörnen förlikar han sig med, men bryr sig lika litet om honom
O ö 7 «/ CJ
som om någon annan medlem af hela ordningen. Till och med om han angripes af
öfvermodiga röfvare, flyger han sin väg såsom förut, utan att göra något försök till
CD 7 *J ö t. j ’ t_? ej
motstånd eller utöfva vedergällning. - Om man frågar en trovärdig spansk jägare
hvad skägg-gamen äter, skall han säkerligen icke som schweizaren uppduka långa
jagt-, spök-, rof- och mordhistorier, utan helt enkelt säga, att »benkrossaren»,
que-branta-Jtuesos, äter as, kaniner, harar och andra små däggdjur, men i synnerhet ben,
hvilka han sönderbryter genom att låta dem falla ned från en betydlig höjd. Det
finnes ingen anledning att betvifla, det fogeln beter sig på detta sätt för att krossa
stora ben. Hafsörnar och andra roffoglar, men i synnerhet korpar och måsar göra
på alldeles samma sätt, enligt de samvetsgrannaste iakttagares utsago. Skägg-gamen
bär således sitt spanska namn med fullt berättigande. Enligt många, nästan i hvarje
hänseende med hvar andra öfverensstämmande uppgifter, torde det bli svårt att för
sanna hålla de berättelser, som schweiziska forskare gifvit om vår fogels styrka,
djerfhet och rofgirighot. Hit höra Steinmiillers historier om en skägg-gam, som
försökte knuffa en oxe ned från en klippa, om en annan åter, som oaktadt herdens
försvar bar bort en ettårig getbock, sedan han drifvit jägaren på flykten, om en tredje,
som låtit en 15 marker vägande get falla ned ur luften, om en fjerde, som släpat
en 27 skålpund vägande jernfälla till ett motstående högt berg, om en femte, som
dödades i luften af en räf, hvilken han fångat, om en sjette, som flög bort med ett
barn från dess föräldrar, om en sjunde, som till och med släpade en tre år gammal
flicka 1400 steg cch endast hindrades från att uppäta henne af en karl, som följt
det skrikande barnet, hvilket räddades, sedan det likväl skadats på venstra armen
och handen, sedermera kallades »Geieranni» och gifte sig med en skräddare, och
åtskilligt annat detta likt. Om icke G i rt ann er från allra sista tiden omtalat ett
angrepp af en skägg-gam på en half växt pojke, så skulle jag utan betänkande förvisa
alla dylika historier till fablernas skräpkammare och fortfarande hålla skägg-gamen
för en fogel, som i stort är det samma som den med honom i inånga afseenden
beslägtade smutsgamen i smått, eller för en kraftlös, feg, så väl i kroppsligt som
andligt hänseende föga begåfvad roffogel, hvilken endast tillfälligtvis borttager ett
svagare, lefvande ryggradsdjur, men vanligen finner sin föda i ben och andra djuriska
affallsämnen. - Girtanner yttrar sig dock på annat sätt härom. Det är enligt hans
uppgifter visserligen en afgjord sak att skägg-gamen går på as, hvilket bevisas deraf,
att sådant alltid begagnas i fällorna och att fogeln ofta anträffats sittande på as,
men endast då hungern tvingar honom dertill återvänder han till döda djur, af hvilka
han redan ätit. Han föredrager emellertid friska, af honom sjelf dödade djur, såsom
harar, murmeldjur, unga gemser och getter, lam, grisar o. s. v., men endast då lian
icke på annat sätt kan stilla sin hunger, angriper han äfven större djur, såsom får,
getter, räfvar, kalfvar. Vid sina angrepp på dem störtar han icke såsom örnen ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>