- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
452

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

452 . DAGROFFOGLAR.

vilden, följa de honom från skogsbryn till skogsbryn, långs flodernas stränder eller
öfver slätterna, och välja sin tillfälliga vistelseort der han slår sig ned. Hvar helst
man än må stanna någon tid, hvarest man uppslår en hydda, infinner sig falkgamen
för att slå sig ned på den samma, liksom ville han vara den förste att taga henne
i besittning, beredd att plocka upp de lemningar, som den enslige nybyggaren
bortkastar af sin föda. Om menniskan grundar en liten by, följer henne falkgamen och
väljer sin vistelseort i dess granskap samt kringströfvar utan uppehåll mellan husen,
som lofva honom riklig och lätt förvärfvad föda. Om slutligen menniskan börjar
odla jord och omgifva sig med ett stort antal husdjur, tyckes falkgamens aldrig
aftagande sysselsättning ytterligare ökas. Hans lif är nu betryggadt, ty han fruktar
icke att drifva omkring till och med midt i de bebodda trakterna och här draga
fördel af invånarnes försumlighet, vare sig han fångar en kyckling eller bortstjäl något
af de till torkning upphängda köttstyckena. Liksom gamen, måste äfven han. afhjelpa
by- och stadsinvåiiarnes försumlighet, i det han slukar as och annan Orenlighet.»
Två arter af familjen hålla sig vanligen utanför dörrarna till boningar i det inre eller
i närheten af skogarne, andra arter kringsvärma i samma afsigt husen i bergstrakterna,
åter andra bebo de vidsträckta skogarne, och slutligen finnas några långs hafskusten,
ty de förtära allt ätbart, som djurriket erbjuder dem, och dessutom till och med
skogens frukter. - Falkgamarne igenkännas på långt håll genom sin flygt, ty deras
vingar se ut som vore de afhuggna i en fyrkant, emedan de utbredda vingpennorna
tyckas vara lika långa. Sjelfva flygten kan vara snabb, men är merendels långsam
och går tätt öfver marken. Gången sker utan svårighet, värdigt och med afmätta
steg. En art är så hemmastadd på marken, att den aldrig utväljer träd, utan allt
jemt klippblock till sina hviloplatser. Af sinnena står ögat främst, men äfven
hörseln och lukten tyckas vara väl utbildade. Falkgamarnes lynne är en blandning af
oförarglighet och fräckhet, sällskaplighet och ofördragsamhet. Förstånd kan man
icke frånkänna dem, men älskvärda äro de icke. I synnerhet obehagligt är deras
ofta upprepade, genomträngande skrik, som utstötes under lifliga rörelser af hufvudet
och mest höres, då de uppspanat något ätbart. - Boet anlägges ofta på marken
eller i träd. De 2 till ö äggen tyckas föräldrarne gemensamt rufva.

Till de Egentliga falkgamarne (Poly~borus) hör familjens mest utbredda art,
Carancho, Caracara eller Traro (Polyborus Tharus, fig. 184), som uppnår en
längd af 70 cm., hvaraf stjerten upptager 20 cm., enligt prinsens af Wied
mätningar. Fjädrarna på öfre och bakre delen af hufvudet, hvilka kunna uppresas till
en tofs, äro mörkt brunaktigt svarta, fjädrarna på ryggen svartbruna och
hvitstrim-miga på tvären, vingarne mörkbruna, de stora täck- och flygpennorna blekt
tvär-strimmiga, kinder, haka, strupe och undre delen af halsen hvita eller gulhvitaktiga,
bröstets och halsens sidor strimmiga på samma sätt som ryggen, buk, lår och
under-gump likformigt svartbruna. Ögat är grått eller rödaktigt brunt, näbben
Ijusblå-aktig, foten orangegul, vaxhuden äfvensom tyglarne och ögonens nakna omgifning
brunaktigt gula. - Caranchons föda utgöres af djuriska ämnen af alla slag. I
step-perna jaga de på våra vråkars sätt möss, små foglar, amfibier, snäckor och insekter,
vid hafsstranden plocka de upp hvad flodvattnet uppkastat. »Bevakas icke en fårhjord
med uppmärksamhet», säger Azara, »så kan det hända att caranchon anfaller de
nyfödda lammen, börjar äta på dem lefvande och utrifver inelfvorna ur deras kropp.
Tilltror en carancho sig icke att allena bli herre öfver sitt rof, tillkallar han fyra
eller fem andra, och då bli de farliga röfvare.» Det kan knappt betviflas, att
caranchon, om tillfälle gifves, utan vidare omständigheter mättar sig af menniskors

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free