Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 ORRHÖNSFOGLAR.
höglaudsbergen, alla Skandinaviens högre f j elitoppar, Island, Spetsbergen, norra
Sibirien eller i allmänhet norra Asiens berg, Nordamerikas nordliga fastland och
Grönland. I motsats till dalripan lefver fjellripan endast på kala, icke med buskar
beväxta ställen och förekommer derför på Alperna alltid ofvanför trädregionen nära is
och snö, i Norge på de nakna, med rullsten täckta bergstopparne och blott på
Island och Grönland under rufningstiden i lägre trakter, på lågländta ställen till och
med i hafvets omedelbara granskap. - Till sitt lefnadssätt afviker fjellripan
betydligt från sina stamfränder. Hennes väsende är lugnare, hennes andliga begåfning
tydligen mindre än deras. I att springa och flyga mäter hon sig temligen väl med
dem, ja, dessa rörelser äro må hända ännu lättare än hos dalripan. Men endast sällan
och aldrig der hon icke ännu börjat förföljas flyger hon långt i ett sträck. »Jag%
har flera gånger iakttagit», säger Holboell, »att fjellripan icke blott i nödfall kan
simma, utan att hon äfven utan sådan orsak gör detta.» - Hennes föda består
företrädesvis af växtämnen. På Alperna finner man hennes kräfva fullstoppad med blad
af alppil och ljung, med knoppar af tall och alprosor, med blåbär, lingon och
björnbär, åtskilliga blommor och dylikt; på vägarne ser man henne sysselsatt med att
plocka upp hafrekorn ur spillningen efter hästar och mulåsnor, och på sommaren
förföljer hon allehanda slags insekter. I norden utgöres hennes föda af dvergpilarnes
och björkarternas knoppar och blad, blad- och blomknoppar af de mest olikartade
alpväxter äfvensom af de på dessa höjder ännu växande bärbuskarne och af deras
bär, i nödfall äfven af lafdelar, som hon lösgör från stenarne. Om P åbor gjort en
rigtig iakttagelse, insamla de äfven näringsförråd för vintern. - I maj börja
fjell-riporna para sig, och båda makarne hålla till sammans så länge äggens rufning varar.
Hannen deltager hvarken i rufningen eller i ungarnes ledning. Hönan söker sig
mot midten eller slutet af juni under en låg buske, väl äfven under en skyddande
sten, ett passande ställe för nästet, uppkrafsar här en grund fördjupning, bekläder
den konstlöst med vissnade blad, lägger sina 9 till 14, väl äfven 16 ägg och börjar
rufva dem med stor hängifvenhet. Efter ungefär tre veckors förlopp utkläckas ungarne.
Så snart de hunnit torka någorlunda, för hönan dem från boet till platser, som
erbjuda föda. Hotar fara, höjer hon sig för att vända fiendens uppmärksamhet på sig
genom sitt bortflygande; ungarne sprida sig vid detta tecken och hafva i ett
ögonblick dolt sig mellan stenarne, medan hönan löper jägaren så godt som under fötterna.
- På Island och Cirönland, hvarest fjellripan ofta räfvar äfven i dalarne, ser mant
enligt Paber och Holboell, familjerna ännu vid slutet af augusti i dälderna, men
i början af oktober begifver sig den gamla hönan med sina nu fullständigt utväxta
ungar upp på de höga bergen, och nu förena sig de olika kullarnes ungar till ofta
mycket talrika skaror, hvilka härstädes vanligen stanna hela vintern och föra ett
temligen regelbundet lefnadssätt. Det tjocka snötäcke, som täcker deras föda,
besvärar dem icke synnerligen; med lätthet gräfva de sig djupa gångar i snön,
tilldess-de komma till den sökta födan, och för öfrigt bekymra de sig i allmänhet föga om
oblid väderlek. Samma snötäcke förlänar dem skydd mot kalla vindar och dylikt:
då det väldigt stormar och yr, låta de med nöje insnöa sig, så att de endast titta
upp med hufvudena, och den öfvade jägaren kan då endast upptäcka deras närvara
på de svarta tygelstrimmorna. Sannolikt upprätta de åt sig vinterboningar, djupa
hål i snön, i närheten af sina förrådshus. Ett sådant hål, formligen fodradt med
gräsblad, anträffades af Kr u per på ett af Islands stora snöfält. - Under hvarje
senhöst (och icke efter andra foglars sed vid resan befordrande motvind, utan vid
nordlig vind) komma på Grönland stora massor af fjellripor till den södra halfön och slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
