- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
483

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJERPAR. 483

har anträffats öfver allt, hvarest tjädrar och orrar lefva bredvid hvarandra: i
Tyskland, i Schweiz, men i synnerhet i Skandinavien, och der förnämligast i norra delen
af Vermland. Han har inga egna lekplatser, utan infinner sig vid orrtupparnes,
mera sällan vid tjädertupparnes lek, vanligen till förargelse for de spelande tupparne
och jägaren, ty i medvetande af sin styrka slåss han med alla orrtupparne, jagar
dem åt alla håll och drifver dem slutligen på flykten eller stör åtminstone på det
eftertryckligaste sätt de spelande tupparnes vanliga samlif. De ljud, hvilka han
låter höra vid spelet, likna ett groft rosslande eller grymtande, hvilket mera liknar
orrtuppens än tjädertuppens läte. Han låter hvarken höra någon sisning eller slår
någon klunk, såsom tjädern, utan blåser mot slutet af spelet liksom orrtuppeu, ehuru
mycket starkare. »Jägare omtalade for mig», berättar e r k e h e r t i g Ii u d o l f af
Österrike, »att han vid leken slår ut stjerten som en solfjäder, liksom tjädertuppen, reser
på alla fjädrarna och med uppblåst hals låter höra det märkvärdiga läte, som
förskaffat honom hans namn, det s. k. racklandet. Detta läte skall bestå af flera satser
i olika tonhöjd. Början göres af en tjädertuppens sisning liknande hväsning, derpå
följer ett gurglande eller kuttrande ljud, sådant orrtuppen låter höra, och slutet på
spelet, som måste jemföras med klunken hos tjädertuppen och uttr}rcker den högsta
förtjusning, bildar det af kraxande och snarkande läten, sammansatta, högljudda,
klanglösa racklandet, som efter Jägarnes utsago endast kan jemföras med svinets
grymtning.» Om rackelhanens lif i bur har Nilsson meddelat sina iakttagelser.
I samma trädgård som rackelhane!!, men i en annan bur, spelade samtidigt en
orr-tupp. Orren föreföll såsom en tonkonstnär och spelade sin sköna idyll med lätthet
och ett visst behag; rackelhauen betedde sig deremot besynnerligt under sitt spel,
och det kostade honom synbar möda att frambringa sina sträfva ljud; likväl kunde
man icke frånkänna hans spel en viss takt och tongång. Han spelade hela april och
början af maj, men aldrig tidigt på morgonen, blott på dagen, så väl före som efter
middagen och blott vid vackert väder, solsken eller under och efter ett ljumt regn.
På hösten hördes han stundom rackla något litet, under den öfriga delen af året var
han stum. Hans föda bestod af lingon och andra skogsbär, så länge de kunde fås;
äfven åt han gerna sönderskurna äpplen, hvitkål och andra grönsaker samt sädeskorn.

Hjerpar. Jemte tjädern och orren lefver i de europeiska skogarne ännu en tredje
medlem af familjen, Hjerpen (Tetrastes bonasia, fig. 194), som anses såsom
representant af ett eget slägte. Till sin gestalt liknar han de hittills omtalade orrfoglarne,
men mellanfötterna äro endast till tre fjerdedelar af sin längd fjäderkläd da och tårna
äro nakna; den afrundade stjerten består af 16 pennor, hjessans fjädrar äro starkt
förlängda och kunna uppresas såsom en tofs. Båda könen likna hvar andra till
storlek och färg, men kunna dock lätt åtskiljas. Fjädrarna äro på öfversidan
roströdgrå-och hvitfläckiga, till största delen äfven tecknade med svarta våglinier; på skuldrorna,
hvilkas färg är en blandning af rostgrått och rostfärg, framträda tydligt hvita
längdstrimmor och hvita fläckar; strupen är hvit- och brunfläckig; vingarne äro gråbruna,
på det smala ytterfanet äro vingpennorna rödaktigt hvitfläckiga; stjertfjädrama
svartaktiga, askgrått prickiga med ljusgrått ändbräm och ett bredt svart band framom detta;

. .

de mellersta med rostfärgade band och fläckar. Ögat är nötbrunt, näbben svart, foten,
så långt den är naken, hornbrun. Honan saknar den svarta fläck, som pryder hannens
underhaka, hennes färg är mindre liflig samt mera grå än roströd. Längden utgör
i medeltal 45 cm,, hvaraf stjerten upptager 13 cm. Honan är omkring en femtedel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free