Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJERPAR. ’ 485
och asp, bebos företrädesvis af hjerpen, och i sådan skog uppehåller han sig helst på
mot söder liggande, föga besökta, intill steniga, med bärris betäckta klintar
gränsande sluttningar, hvaremot han är sällsynt i ren barrskog och i denna alltid endast
anträffas enstaka. I skogar, som motsvara hans fordringar, väljer han de täta
delarne till sin vistelseplats, dit han drager sig undan -vid hvarje fara. På vissa ställen
af skogen finner man honom år ut och år in, medan han för en tid lemnar andra
ställen för att företaga korta ströftåg. I synnerhet stryka tupparne på hösten
temligen regelbundet till angränsande små skogar eller skogslundar för att läska sig
med derstädes växande olika slags bär. Då bladen börja falla, lemnar hjerpen
vanligen lofträdsskogen och drager sig till baka till barrskogen; i oktober träffar man
honom der, hvarest lofven icke falla så starkt, och om vintern slutligen möter man
honom åter i den blandade skogen. I norden bebor han så väl berg som slätt, i
Skandinavien anträffas han talrikast vid foten af fjellen, i Ryssland och Sibirien
finnes han i alla sammanhängande skogar. - Hjerpen lefver gerna undangömd och
gör sig för den skull föga bemärkt. Blott sällan och tillfälligtvis, eller om nian
håller sig mycket stilla och dold, får man se honom, vanligast då han löper från
en buske till en annan och dervid måste öfver ett öppet ställe, men under den
kallare årstiden äfven då han sitter på de tjockare grenarne af ett träd, långs
hvilka han ofta trycker sig, sträckande hufvudet utefter grenen, så att han sålunda
rätt väl döljer sig. Om han skrämmes upp från smalare qvistar, flyger han
mestadels hastigt bort och döljer sig bland buskarne på marken; öfverraskar man honom
på marken, flyger han vanligen till nästa träd för att från detta med dum
nyfikenhet betrakta fredstöraren. Under loppet bär hönan de föga förlängda hjessfjädrarna
slätt nedlagda, hvaremot den med mera värdighet uppträdande hannen lyfter på sin
tofs. - Till sina sinnesförmÖgenheter Öfverträffar hjerpen sannolikt orren, åtminstone
utmärker han sig genom en utomordentligt fin hörsel; hvad åter de andliga anlagen
beträffar, står han ungefär på samma grad som denne. Genom sitt väsende och sitt
lefnadssätt skiljer hjerpen sig från sina hittills skildrade familj ef orvandt er. Han
tillhör icke de höns, hvilka lefva i månggifte, utan lefver par- och familjevis. Redan
i september väljer den unge tuppen sig en maka, utan att likväl öfvergifva
syskonskaran; men på våren skiljer han sig från denna för att skrida till fortplantningen.
Äfven hjerpen spelar liksom tjäder och orre, men dansar icke på dessas uttrycksfulla
sätt, utan nöjer sig med att ådagalägga sina känslor för honan genom att uppresa
h j esstofsen, öron- och strupfjädrarna och genom ett mycket lifligt drillande och
pipande. Då han är rigtigt upphetsad, piper och drillar han från solnedgången nästan
hela natten igenom ända till sent på morgonen, vanligen sittande i ett lämpligt träd
vid kronans medelhöjd. Ned på marken kommer den spelande tuppen endast
omedelbart före parningen. Honan, som plägar uppehålla sig i samma träd som hannen
eller i ett aunat träd i närheten, lär under denna tid så fjettra hannen vid sig,
att han icke ett ögonblick skiljer sig från henne och icke en gång af de öfriga
han-narnes pipande låter locka sig till strid, hvaremot han under andra förhållanden
alltid efterkommer en sådan utmaning. Först då honan rufvar, återuppvaknar han*
stridslystnad. - Efter parningen uppsöker honan en så väl som möjligt dold plats
under buskar och ris, bakom stenblock, i ormbunkar o. s. v., lägger i en fördjupning
sina 8 till 10, ibland 12 och flera jemförelsevis små ägg och rufvar dem under fulla
tre veckor så ifrigt, att man kan komma i hennes omedelbara närhet innan hon
låter bortskrämma sig. Medan hon sitter på äggen och så länge ungarne ännu äro
små, drifver hannen omkring efter behag, merendels visserligen i honans närhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
