Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 FASANHÖNSFOGLAR.
och vinberg, om vintern trakter, som äro rika på bär. Särdeles förtjust tyckes hon
vara i gräshoppor, och så snart en medlem af skaran uppspanat en sådan läckerbit,
skynda alla de öfriga efter for att om möjligt taga del i bytet. Mot vintern slå
prärihonsen sig till sammans i stora skaror, som först vid vårens ingång upplösas till
flockar af tjugu och flera. Detta sker så snart snön smält och de första grässtråna
visa sig. Hvart och ett af dessa sällskap utväljer sig nu en egen plats, på hvilken
de dagligen samlas för att utföra de nu börjande kärlekslekarne och dansarne. -
Allt efter traktens sydligare eller nordligare läge värper hönan tidigare eller senare,
från början af april till slutet af maj, de 8 till 12 äggen, hvilka rufvas under 18
till 19 dagar, hvarefter ungarne, så snart de kunna gå, uppfödas och undervisas af
hönan utan tuppens medverkan. - Alla Nordamerikas rofdjur, men i synnerhet
prärivargen och räfven, de olika mård- och stinkdjursarterna, falkar och ugglor äro
de värnlösa hönsens svåra fiender, må hända till och med svårare än menniskan,
som nu åtminstone insett att jagten endast kan vidmagthållas, örn under den rätta
tiden strängt skydd lemnas dessa foglar. Sjelfva jagten bedrifves på olika sätt och
af somliga jägare med lidelse. Fordom nedlades många höns på lekplatserna; å dessa
ströddes äfven aska, och då de lekande tupparne förblindats genom den af dem
upp-hvirflade askan, ihjelslogos de med käppar. - »Fångna prärihöns», berättar
Audubon, »blifva mycket snart tama och rufva äfven lätt i fångenskap. Det har mången
gång förvånat mig, att de icke länge sedan blifvit gjorda till husdjur.» I zoologiska
trädgårdar har man dock förgäfves bemödat sig att ernå ett sådant resultat. Man
har inköpt prärihöns i dussintal, gifvit dem den mest olika föda, hållit dem i slutna
eller öppna inhägnader, men alltid nödgats se dem dö, utan att det varit möjligt att
förklara orsaken härtill. Lika fullt tviflar jag icke på, att vi kunna acklimatisera
prärihöns hos oss, men försöket måste ske i stort. Man borde fri gif va åtminstone
några dussin kraftiga foglar på ett passande ställe och helt och hållet öfverlemna
dem åt sig sjelfva. Under sådana omständigheter skulle de sannolikt trifvas, så olika
våra europeiska hedar också äro Amerikas prärier. I alla händelser är prärihönan
väl värd ett dylikt försök.
Andra flocken: Fasanhönsfoglar (Phasianomorpluv)
är den formrikaste bland höusfoglarne. Den kännetecknas genom »nakna näsborrar,
öfvertäckta af ett kullrigt, glatt och hårdt hudlock eller fjäll, som icke tätt tillsluter
öppningen; starka och någorlunda stora fötter med temligen liten, vid roten högt
upplyft (eller ingen) baktå, hvars klo är mindre än framklorna, som äro
medelmåttigt stora och vanligen något nedtryckta». En egenhet för denna flock är det
ock, att mellanfötterna hos de flesta arternas hannar äro väpnade med sporrar,
hornlika utväxter från mellanfötternas inre bakre sida, nedom deras midt, hvilka vapen
hos dessa arters honor och ungfoglar endast äro antydda på motsvarande ställe
genom ett mer än vanligt stort och kullrigt fjäll (hornsköld).
Familjen Rapphönslika (Perdicidce). I kroppsform och utseende komma de
hithörande foglarne närmast intill orrfogelhönsen, men skiljas lätt ifrån dem genom
sina obefjädrade mellanfOtter. Från öfriga familjer i fasanhönsfoglarnes flock
utmärka de sig genom en platt och kort stjert. Somliga slägten äro försedda med
sporrar, bland dem anföra vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
