- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
491

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRANKOLINER, PERLHÖNS. 491

andra medlemmar af ordningen. De springa utmärkt, förstå mästerligt att röra sig
i de tätaste snår eller att stjäla sig igenom de trassligaste stenrösklyftor och flyga,
om så påfordras, lätt och vackert, ehuru sällan längre stycken i ett sträck. De
arter jag iakttagit sätta sig icke i träd, der dock andra arter lära undantagsvis söka
sin tillflykt. - Då våren inträder i de ifrågavarande länderna, i mellersta Afrika
således vid regntidens början, uppsöker hönan en passande buske, uppkrafsar här en
liten fördjupning, bekläder denna med ris, blad och halm och lägger i detta föga
konstrnessiga bo sina 8 till 10, må hända äfven 15 ägg. Om tuppen deltager i
rufningen eller i ungarnes uppfödande, känner jag icke; jag tror mig dock kunna
antaga det senare, emedan jag iakttagit, att han öfvertager ledningen för den skara,
som framdeles bildar sig. - I mellersta Afrika jagas frankolinerua ifrigt och fångas
äfven ofta. Jagten företages nästan endast med tillhjelp af de utmärkta
vindt-hundarne, hvilka förfölja de springande hönsen och gripa dem, ja, ofta äfven bli farliga
för de uppflygande, alldenstund de med en väldig sats hoppa upp efter dem och
ganska ofta verkligen nå dem. Till fångsten användas nät, som uppställas tvärs igenom
småskogen, och snaror, som så anbringas mellan buskarne, att den genomslinkande
hönan antingen fångas vid halsen och strypes eller fastnar med benen. Till och med
frankoliner, som fångats gamla, vänja sig vid buren och enkel kornföda, om också
icke under alla möjliga omständigheter. Men om man använder det
försigtighets-måttet att förse buren med ett mjukt täcke, så att fogeln icke kan stöta sönder
hufvudet på sig, lugnar han slutligen sitt till en början mycket obändiga väsende,
blir tam och kan. vid passande vård äfven skrida till fortplantning.

P .

Ännu för omkring trettio år sedan anträffades otvifvelaktigt en medlem af detta
slägte, F rankolin e n (Francolinus vulgaris) i flera af södra Europas länder: så i
synnerhet på Sicilien, på några öar i det Grekiska hafvet och i närheten af sjön
Al-bufera vid Valencia. För närvarande är fogeln efter allt utseende fullkomligt
utrotad på så väl det ena som andra stället och finnes sannolikt icke mera i Europa.
Deremot lefver han ännu i temligen stort antal på Cypern, i Mindre Asien, särdeles
Palestina, Syrien, Kaukasien, i Persien och i norra Indien. - Frankolinen är öfver
allt der han förekommer föremål för en ifrig, rättare sagdt hänsynslös jagt och faller
olyckligtvis äfven offer för den oskickligaste skytt. Om man häri måste se orsaken
till att han till en del blifvit utrotad, må lemnas derhän; hvad som förnämligast
bidragit dertill är helt säkert den lätta jagten på honom. På Sicilien lär den siste
frankolinen först år 1869 hafva förtärts vid en stor måltid. På C}^pern förestår
honom sannolikt samma öde, sedan ön kommit i händerna på engelsmännen,
alldenstund dessa såsom bekant endast på egen mark skydda villebrådet, men för öfrigt
med jagt icke förstå annat än ett storartadt och till och med ändamålslöst slagtande.

De nu följande slägtena inom denna familj sakna sporrar.

Meleagers systrar, otröstliga öfver sin broders död, förvandlades till foglar,
hvilkas fjädrar synas bestänkta med dropparne af deras tårar. Så berättar sagan och
lär oss dermed, att de gamle redan kände till dessa foglar, som vi kalla Perlhöns
(Nu in i d a). Åtskilliga af forntidens skriftställare skildra dem så noga, att vi
åtminstone i det närmaste kunna bestämma de två arter, hvilka de kände. Derjemte
erfara vi, att perlhöns ganska ofta höllos i Grekland, så att fattigt folk kunde
hembära dem såsom offer. Efter romaretiden tyckas de hafva blifvit föga beaktade eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free