Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 FASANHÖNSFOGLAR.
röra sig. Såsom jag tyckt mig finna, kringvandra sannolikt alla vintergäster så länge
de stanna i Afrika. Vid vårens början anträda de småningom återtåget, och i april
samla de sig vid hafskusten, men aldrig i så talrika skaror som på hösten.
Återfärden tyckes försiggå långsamt, ty man iakttager att de, som vid slutet af april i
södra Europa inställa sig i massor, först småningom försvinna, så när som de pai\
hvilka här qvarstanna för att häcka. - Sin sommarvistelse väljer Vakteln helst på
fruktbara, sädesrika slätter; han undviker högt belägna, bergiga landstreck, och redan
i ett på kullar rikt land är han sällsyntare än på lägre trakter. Han skyr lika väl
vatten som höglandet och saknas derför helt och hållet i träsk- eller sumpland. Strax
efter sin ankomst uppehåller han sig först i hvete- eller rågåkrarne, men sedermera
visar han sig mindre kinkig, ehuru det kan anses gälla såsom regel, atfc han icke
känner sig hemmastadd der intet hvete odlas och här vanligen endast träffas under
sin vandringstid. Under resan slår han sig stundom ned i småskog, men om
sommaren lemnar han aldrig fältet. - Man kan icke kalla Vakteln för en vacker och
icke heller för en begåfvad fogel, men lika fullt är han omtyckt af ung och gammal,
och härför har han att tacka sitt klara, ljudliga lockrop, hvilket så gerna höres. Till
sina egenskaper och seder, till sitt lefnadssätt och beteende skiljer sig Vakteln i många,
hänseenden från rapphönan. Han går hastigt och skickligt, men med dålig hållning,,
emedan han drager in hufvudet och låter stjerten hänga rätt ned, hvarigenom han
får ett klotformigt utseende, nickar med hufvudet vid hvarje steg och antager blott
sällan en ädlare hållning; han flyger hastigt, ryckvis framskjutande, snabbare och
skickligare än rapphönan, gör stundom äfven mycket prydliga vändningar, men
till-ryggalägger dock endast ogerna längre sträckor med ens, lyfter sig endast under sin
flyttningsfärd till en betydligare höjd och sänker sig så snart som möjligt åter till
jorden för att springande flykta vidare. Hans sinnen, i synnerhet syn och hörseL
kunna betraktas såsom väl utvecklade, men hans förstånd tyckes vara ringa. Man
kan icke just kalla honom skygg, men likväl visar han sig ständigt rädd och
ängslig, och förföljes han häftigt, begår han verkliga dumheter, så att det ser ut som
trodde han sig säker, endast han dolde sitt hufvud. För sällskapsdygder äro
vakt-larne främmande, endast nöden, icke böjelsen förenar dem. Hvarje hanne förföljer
den andre med blindt raseri, kämpar med honom till sista andetaget och misshandlar
ofta äfven honan. Honan visar sig såsom en god moder och åtager sig föräldralösa
ungar med varin kärlek, men öfvergifves otacksamt af dessa, så snart de icke mera
behöfva henne. Så länge solen står på himmelen håller Vakteln sig så stilla som möjligt
och döljer sig mellan halmen och slingerväxterna på fälten; under middagstimmar n e
plägar han taga sig ett sandbad, behagligt sträcka sig i solen eller också sofva; mot
solnedgången blir han munter och liflig. Då förnimmas hans slag nästan oafbrutet
och ses han löpande eller flygande utanför sina gömsleu, som han nu lemnar för att
söka sin föda eller sälla sig till det andra könet eller strida med en medtäflare. -
Hans föda utgöres af sädeskorn, bladspetsar, blad och knoppar och till lika stor del
af hvarjehanda insekter. - Honan skrider temligen sent, d. v. s. knappast fore
sommarens början, till bobyggnaden, uppkrafsar for ändamålet helst i ärt- och
hveteåkrar en grund fördjupning och bekläder denna med några torra växtdelar,
på hvilka hon lägger sina 8 till 14 ägg. Hon rufvar dessa med mycken ifver under
18 till 20 dagar, låter knappt skrämma sig från boet och blir derför också ofta ett
offer för sin hängifvenhet. Under tiden ströfvar hannen fortfarande i samma
kärleksrus som förut omkring på fälten och sluter sig än till den ena, än till den andra
honan, utan att bekymra sig om sin afkomma. Redan under den andra veckan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
