Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALKONER. r . 519
sigtighet, och om hon lemnar det, betäcker hon äggen sorgfälligt med torra blad, så
att det är svårt att få syn på vare sig det ena eller de andra, och i sjelfva verket
har man endast hittat få bon, utom då man råkat bortdrifva den uppskrämda
hönan. Varsnar hon, medan hon räfvar, en fiende, så trycker hon sig ned och rör sig
icke förr än hon märker att hon blifvit upptäckt. Förstöres kullen, lägger hon tör
andra gången. Stundom lägga flera honor i ett och samma bo. Mot slutet af
rufningen lemnar hönan under inga omständigheter boet och tillåter i likhet med
tjäderhönan att man kring henne anbringar ett stängsel. Som äggen vanligen kläckas
först mot aftonen, tillbringar familjen den första natten i boet. Sedermera aflägsnar
den sig derifrån och uppsöker traktens högsta ställen, emedan hönan med rätta
fruktar vätan såsom den värsta faran for sina späda ungar. Redan med den fjortonde
lefnadsdagen kunna ungarne, hvilka hittills måst stanna på marken, flyga, och från
denna stund flyger familjen mot aftonen alltid upp på en låg gren, der ungarne
tillbringa natten, skyddade och dolda under hönans hvälfda vingar. Ännu senare
lemnar hönan med sina kycklingar skogarne under dagen tör att på öppna ställen
eller ängar njuta af rikedomen på olika bär och af solens välgörande inflytande. Na
tillväxa ungarne utomordentligt hastigt. Redan i augusti kunna de skydda sig för
angrepp af fyrfotadjur; ja, den unge kalkontuppen känner redan manlig kraft och
öfvar sig i ett pompöst uppträdande och i att puttra. Vid denna tid träffas åter
gamla och unga och börja sin vandring. -. Det händer icke sällan, att vilda
kalkontuppar sälla sig till tama kalkoner, slåss med tupparne och fria till hönorna. Af
dessa senare mottagas de med glädje, men ses äfven gerna af deras egare, emedan
kycklingarne, som blifva följden af dylika besök, utmärka sig mycket till sin fördel. -
Ehuru kalkonen föredrager pekannötter och vinterdrufvornas frukt och alltid finnes
i mängd, der dessa frukter äro vanliga, äter han likväl äfven gräs och örter af olika
slag, säd, bär och andra frukter äfvensom insekter, små gräshoppor och dylikt. - Då
kalkonerna springa, öppna de ofta vingarne något litet, liksom om deras kroppsvigt
vore dem för tung; derpå springa de några meter med vidt öppnade vingar, eller hoppa
de två eller tre gånger högt upp i luften och fortsätta sedan sin väg på marken.
Då de söka sin föda, bära de hufvudet högt, som om de alltid måste spana omkring
sig; under tiden krafsa de med fötterna, göra ett plötsligt uppehåll och upptaga
något från marken, liksom hade de känt det med fötterna. Under sommaren begifva
de sig på skogsstigar eller på vägar, ibland äfven på ny plöjda fält, for att här rulla
sig i sanden eller myllan. På vintern, efter längre snöfall och i synnerhet då frosten
lagt en hård skorpa på snötäcket, stanna de ofta tre eller fyra dagar efter hvar
andra på sina sofplatser och svälta; men finnas människoboningar i närheten, komma
de fram till ladugårdarne för att söka föda. - Bland den stora skara fiender, som
förfölja kalkonerna, äro, näst menniskan, lodjuret och ugglorna de farligaste.
Lodjuret förföljer gammal och ung och utdricker äfven äggen. Jagt och fångst af
kalkon bedrifvas i Amerika öfver allt med lidelse, men icke alltid med skonsamhet. -
Kalkonen fördes ganska snart efter Amerikas upptäckande till Europa. Oviedo är
den förste skriftställare, som omtalar dem. »I Nya Spanien», säger han, »finnas
stora och mycket smakliga påfoglar, af hvilka många blifvit förda till öarna och till
provinsen Castilia del Oro och derstädes uppfödas i de kristnes hus. Hönorna äro
fula, men tupparne äro vackra, slå ofta upp stjerten som ett hjul, ehuru de icke
hafva ett så långt släp som påfoglarne i Spanien.» Nu följer en trogen beskrifning
af kalkonen och slutligen anmärkes, att köttet af dessa »påfoglar» är mycket godt
och afgjordt bättre än de spanska påfoglarnes. GyIlias omtalar kalkonen såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
