Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOCKOER. 525
som vi gjort i de zoologiska trädgårdarne. I afseende på födans uppsökande skilja
sig nemligen trädhönsfoglarne från alla öfriga hönsfoglar; de krafsa nemligen icke,
utan upp- eller afplocka på sin höjd födan, liksom dufvorna göra. Om
fortplantningen veta vi ty värr ännu mycket litet, men dock så mycket, att hockofoglarne
icke rufva på marken, utan i träden. »De bygga», säger Martius, sina flacka bon
af qvistar och ris i grenarnes vinklar icke just så högt öfver marken, och honan
lägger alltid, efter hvad vi sjelfva funnit och indianerne försäkra, blott två hvita
ägg, som äro större och starkare än våra hönsägg.» Häri instämma Schomburgk
och Bates. -. Då hockofoglarnes kött i hvithet liknar dufvans, i smaklighet
kalkonens, bedrifves jagten på dem med ifver i Sydamerika, i synnerhet vid
parningstiden, då foglarne förråda sig genom sin vidt skällande stämma. Utom köttet af de
dödade foglarne använda indianerne deras starka vingar eller stjertpenuor för att
tillverka solfjädrar, till hvilket ändamål de äfven uppsamla de fjädrar, som anträffas
i skogen. De bevara dem i ett torkadt palmblads rörformiga sliddel till dess de
användas. Här och der användas äfven de mindre fjädrarna till allehanda prydnader.
Fångna hockofoglar, som man finner nästan öfver allt, der indianerne slagit ned sina
bopålar, äro enligt Martius födda ur de i skogen tagna och af hönsen utkläckta
äggen; ty endast under mycket gynsamma förhållanden lära hockofoglar fortplanta
sig i fångenskap. Alla naturforskare och djuruppfödare öfverensstämma deri, att
dessa foglar med lätthet kunna tämjas. Redan Azara berättar, att hockofoglar i
nybyggena bli formliga husdjur. Sonnini såg i Guyana skaror af tama
hockofoglar utan fruktan för menniskorna springa omkring på gatorna. Visserligen hafva
de små anspråk på födan, men de fordra för vintern ett varmt stall; de visa sig icke
heller så fördragsamma, som man påstått, utan slåss häftigt med andra af sin art
eller med hönsen, och kunna således knappt hållas bland de vanliga tamfoglarne.
Dessutom äro de endast om de hafva något större utrymme någorlunda underhållande,
men inom ett mindre utrymme högst tråkiga. Hela timmar sitta de på ett och samma
ställe nästan utan att röra sig, ehuru de visa en stor rörlighet, om man jagar dem.
Deras läte förnimmes lyckligtvis endast under parningstiden; vore detta icke fallet,
så skulle de vara alldeles odrägliga, ty hvarken deras brummande eller deras gälla
pipande är synnerligen angenämt. Då de pipa eller brumma, sitta de länge på ett
och samma ställe, pumpa med skenbar ansträngning en mängd luft in i lungorna
och låta denna blott stötvis åter utströmma, hvarvid det sällsamma ljudet framkallas.
Man kan icke afgöra, om brumningen skall vara ett uttryck af kärlek eller icke; ty
om en lek kan icke bli tal hos dessa foglar, och tuppen, som framkrystar sin sång,
tyckes icke på minsta sätt bekymra sig om hönorna, lika litet som dessa bekymra sig
om honom.
Femte flocken: Strutshönsfoglar (Struthioniformes eller
Dromceognathce *).
Denna flock består af några få fogelslägten med smal, något långsträckt näbb
och munöppningen klufven ända bakom midten af ögat. Fötterna äro nakna, starka,
utan sporrar, med ganska liten, högt upplyft baktå, som icke räcker ned till marken.
Stjerten är ganska liten, ofta dold; vingarne äro korta, rundade; näsborrarne nakna.
* D. ä. med käkarne i gommen byggda såsom hos strutsarne (Emu).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
