- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
569

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TANTALUS.

569

ske med beräkning och allt vara noggrant afpassadt. Tror han sig förföljd, blickar
han allvarsamt omkring sig, mäter afståndet mellan sig och fienden och ställer sina
steg derefter. Går jägaren långsamt, gör han på samma sätt, påskyndar den förre
sina steg, påskyndar han äfven sina, stannar den förre, stannar äfven den senare. Vid
min ankomst till Khartum såg jag fogeln hos de slagtare, som drefvo sitt handtverk
i ett utanför staden beläget slagtarhus, och han lefde i bästa förstånd med dem,
infann sig utan fruktan framför eller i sjelfva huset, tiggde om afskrädet och besvärade
folket ända till dess man kastade något till honom. Ingen af slagtarne tänkte på
att förfölja honom; man fördrog så mycket som möjligt hans tilltag och tillät sig i
värsta fall endast att af visa honom genom ett stenkast, om han var allt för
oförskämd. I alla händelser hade fogeln ända till vår ankomst icke varit utsatt för
några förföljelser, ty äfven de då för tiden i Khartum boende européerne lemnade
honom i fred, emedan de icke kände värdet af hans dyrbara fjädrar. Vid vår första
jagtutflygt föll en marabu offer för forskningsifver n, och från detta ögonblick
förändrade hans kamrater sitt uppförande. De infunno sig visserligen såsom förut vid
slagtarhuset, men utstälde numera regelbundet vakter och flydde så snart ett hvitt
ansigte eller en hvitklädd menniska redan på långt håll visade sig. - Sannolikt
finnes ingen fogel, som i glupskhet mäter sig med marabustorken. Hans naturliga
föda utgöres af alla tänkbara ryggradsdjur från en råttas eller en ung krokodils
storlek ända ned till de minsta möss; derjemte förtär han äfven musslor, spindlar,
insekter och med förkärlek as. En gång såg jag 10 till 12 marabustorkar fånga fisk
i Hvita floden. Häruti ega de mycken skicklighet, de sluta en krets och drifva fisken
ömsesidigt till hvar andra. En af dem hade lyckan att gripa en stor fisk, som
genast nedsväljdes, men tills vidare stannade i matstrupens säck, i hvilken han
sprattlade omkring och som han utvidgade till en hel fots längd. Genast störtade alla
de öfriga marabustorkarne på den lycklige fiskaren och snappade så allvarsamt efter
hans halspåse, att han nödgades rädda sig genom flykten. Med gamar och hundar
befinner sig marabun i ständig strid. - Jagten är alltid svår, emedan den uppskrämda
fogelns skygghet snart kommer jägaren att tröttna. Lättare lyckas det att fånga
honom, om också endast för infödingarne, vid hvilka marabustorkarne äro vana.
Man binder för den skull ett fårben vid en smal, men stark, lång tråd och kastar
det bland annat affall. Marabun nedsväljer benet och fångas likasom på en krok,
innan han får tid att åter uppkasta det slukade benet. På detta sätt kommo
kräf-storkar i min ego, och jag har alltid gerna haft dem i trots af deras stora
glupsk-het, emedan de snart blifvit mycket tama och förtroliga. En tam marabu, som sprang
omkring på vår gård i Khartum, hade inom kort förvärfvat sig alla de öfriga
djurens aktning och öfvertygade till och med vår unga, retsamma lejoninna, som af
rent öfvermod försökte ett angrepp på honom, att han icke var att leka med.
Omedelbart efter det skedda angreppet vände han sig mot lejoninnan, gick modigt inpå
lifvet på henne och gaf henne med sin väldiga, kilformiga näbb så känbara hugg,
att hon fann för godt att så fort som möjligt draga sig till baka och slutligen,
förföljd af den djerfva fogeln, klättrade uppför en vägg för att rädda sig.

Om den följande familjen påminner Tantalusslägtet (Tantalus) med kraftig
kropp, medellång hals, temligen stort hufvud, lång, rundad, i de skarpa kanterna
tydligt indragen näbb, som är betydligt tjockare vid roten än i yttre halfdelen,
hvilken är något nedböjd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free