- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
594

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

594 SNÄPPVADARE.

en krets, till dess han med helt och hållet utbredda, orörliga vingar skjuter fram i
en båge nedåt och uppåt. Härvid utvecklar han en sådan kraft, att detta bågskott
försätter de stora vingarnes spetsar i en darrande eller snurrande rörelse, som
framkallar en dallrande, gnäggande, surrande, knarrande eller brummande ton, hvilken i
hög grad liknar en gets bräkning och förskaffat fogeln sådana tillnamn som
himmelsget, hafrebock m. fl.» På senaste tiden har man dock enats om, att det icke
är vingarne, utan stjertfjadrarna, som frambringa det bräkande ljudet. »Då hannen»,
fortsätter Naumann, »länge nog sysselsatt sig med dessa säkerligen mycket
ansträngande, sällsamma rörelser, ljuder från det täta, fuktiga gömslet på marken, på
mindre osäkra ställen väl äfven från en upphöjd sten eller liten kulle, den utvaldas
ömma lockrop, och knappt har hannen förnummit detta, förr än han genast slutar
sin lek, drager vingarne tätt intill kroppen och liksom en fallande sten och med
samma susande ljud som denna nedstörtar nästan lodrätt ur höjden till sin hona.
Den täta omgifningen u n dan dölj er derefter paret för alla spanande blickar.» På det
ställe, från hvilket hannen vanligen uppsvingar sig till sina lekar och till hvilket
han återvänder, står boet på en upphöjning, rundt omkring omgifvet af träsk och
vatten och temligen doldt i vassen. Egentligen är detta bo endast en intryckuing i
gräset, utan egentligt rede eller på sin höjd belagd med några torra blad och
halmstrån, men sedermera nästan alldeles betäckt af den uppväxande vassen. Från midten
af april till slutet af maj anträffar man i det samma de fyra äggen, som rufvas af
honan ensam under 15 till 17 dagar, hvarefter de utkläckta ungarne öfvervakas af båda
föräldrarne, hvarför också hannen från ungarnes födelse inställer sina lekar. Ungarnes
brokiga dundrägt lemnar redan efter 8 till 10 dagar rum för ungdomsdrägten; efter
ett par veckor börja de flaxa och några dagar senare äro de sjelfständiga. - Tack
vare sin vistelseort och sin stora flygförmåga är horsgöken utsatt för mindre faror

ts O O O

än morkullan; jagtfalkar och hökar fånga dock mången, och äfven räfven uppsöker
honom i träsket. Afkomman har väl mest att lida af kärrhöken, och vattnets
plötsliga stigande förstör mången gång hundratals bon på en gång. Europén förföljer
honom såsom ett smakligt villebråd, som visserligen i fin smak står långt efter
dubbelbeckasinen, men öfverträffar morkullan. Jagten bedrifves dock icke med
synnerlig ifver, ty det är icke hvars och ens sak att vada omkring i träsken. Äfven
horsgöken kan hållas i fångenskap, men till hans tämjande kräfves en skicklig
vårdare, som icke skyr någon möda. Fångna horsgökar bli förtroliga, men äro om
dagen sömniga och tröga och endast om natten muntra, hvarför de icke kunna räknas
till de roande tamfoglarne.

Dubbelbeckasinen häckar på gamla verldens tundra och anträffas derför i
Tyskland blott i några få träsk och mossar. Jag har funnit hans bo i skogen kring
Spree, och andra hafva funnit honom under häckningstiden i Holstein, Oldenburg,
Hannover, Westfalen, Mecklenburg, Pommern och Anhalt. I Skandinavien
förekommer han icke sällan, på den ryska och sibiriska tundran är han allmän och den
enda förekommande arten af sitt slägte. Från tundran genomvandrar han årligen
hela Europa och mellersta Asien för att i Afrika och Sydvestra Asien söka sitt
vinter-herberge. I Afrika vandrar han ända till verldsdelens sydspets, i Asien sannolikt
icke mindre långt. Då hans häckningsområde först sent blir fritt från snö och snart
åter hemsökes af vintern, företager han sina resor sent på våren, sällan före början
af maj, och tidigt på hösten, merendels redan i augusti, senast i september. På
vägen, exempelvis vid Öfra och mellersta Ob, stannar han ofta hela veckor på ett och
samma ställe, leker, slåss liksom på parniugsorteu, men skrider icke till bobyggnad,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free