Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G06
BROCKFOGELVADARE.
medan vintern ännu för spiran och hon tvingas att föra ett bekymmersamt lif. På
boplatserna ser eller hör man vipan vid hvarje tid på dygnet. Om vi alldeles frånse
fogelns vaksamhet, som i hvarje annan varelse, må hända med undantag af kor och får,
ser ett farligt väsende, älskar han en nästan oafbruten rörlighet, och svårligen kan
man undgå att varseblifva honom, då han hellre flyger än springer och
hufvudsakligen med sina vingars tillhjelp yttrar sin kärlek eller sin förargelse, äfvensom han
använder dem till många lekar, hvilkas orsak man ej rätt inser. Endast då vipan
stryker fram öfver vattnet, flyger hon sin väg med långsamma vingslag; så snart hon
rör sig i de högre luftlagren, börjar hon siua lekar, liksom ville hon med en särskild
rörelse uttrycka hvarje känsla. Om verklig fara hotar henne och hennes ungar,
utför hon de djerfvaste vändningar, störtar sig nästan ända ned till marken, men höjer
sig genast rakt upp i luften, kastar sig än på ena, än på andra sidan, gör formliga
kullerbyttor, sänker sig ned på marken, trippar något litet omkring på denna, höjer
sig på nytt och börjar åter den gamla leken. Gången är lätt och prydlig, loppet
kan stegras till stor hastighet. Både då hon flyger och då hon går leker hon utan
uppehåll med sin fjädertofs, som hon ömsom lägger vågrätt ned, ömsom reser högt
upp. Hon låter mycket ofta höra sin stämma, och fastän denna icke kan kallas
särdeles vexlande, förstår hon likväl att på flerfaldigt sätt förbinda de få toner, af hvilka
den består. Hennes rop och konstfulla flygt äro, såsom Naumann anmärker,
oskiljaktiga och bilda till sammans ett helt; de uttrycka på ett omisskänneligt sätt fogelns
stora glädje och hela kärlekslycka. Lika egendomlig som vipan visar sig i sin flygt,
lika sällsamt är hennes beteende, då hon springer omkring efter sin föda, löpande
en sträcka, men tvärt hejdande sin fart f Or att speja ett ögonblick, vippande på
stjerten, men långsamt ocli gravitetiskt, bugande med benen och böjande sitt hufvud
än rätt upp i luften, än åt sidorna. Vid stark upphetsning upprepar hon oftare dessa
rörelser och utför dem hastigare. I synnerhet kan man iakttaga detta vid
parningsleken. Hannen svingar sig då kring den på marken stående honan med de
underbaraste flygkonster, och då denna senare tryckt sig i en liten fördjupning i
marken, störtar han sig ned i hennes närhet, men går ingalunda genast till henne,
utan gifver henne först högst sällsamma ögonkast, trippar än åt höger, än åt
venster, alltid med korta pauser, innan han stannar stilla, och gör dervid dessa nyss
beskrifna rörelser, som likna djupa bugningar. Nu blir äfven honan liflig, lyfter sig
något på hälarne, vaggar fram och åter under lätt vippande på stjerten och låter
dervid höra ett halfhögt, rätt obehagligt kraxande småprat, hvarmed hon tyckes vilja
uppmuntra hannen. Denne kommer närmare och gifver sina varma känslor till känna
derigenom, att han springer några steg framför honan, stannar och med näbben fattar
säfstrån, små stänglar eller dylikt och kastar dem bakom sig öfver ryggen, hvilket
spel ofta upprepas. Ett liknande frieri har jag icke iakttagit hos någon annan fogel.
Skulle hannen dermed må hända vilja göra några antydningar om bobyggnad för att
hos honan väcka vänliga känslor? Jag skulle nästan vara böjd att tro detta, huru
torftigt boet än är till sin byggnad. - Ju mera man iakttager vipan, desto mera
öfvertygas man derom, att hon är en mycket klok fogel. Hennes vaksamhet, som
förargar jägaren, länder henne till största heder. Hon vet mycket väl hvilka
menniskor hon vågar lita på och hvilka hon måste undvika. Till herdar och bönder står
hon i ett visst vänskapsförhållande, men jägaren undviker hon så omsorgsfullt, att
man vore frestad att tro henne känna till geväret. Ursinnigt skjuter hon ned på
den nosande hunden, ofta så tätt förbi hans hufvud, att den förargade fyrfotingen
snappar efter henne. Räfven angripes lika ifrigt, men låter icke så lätt fördrifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
