- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
607

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SPOKEVIPOR. 607

sig, utan griper i stället icke sällan en af de djerfvaste angriparne och dödar
honom inför hans kamrater, hvilka, fulla af fasa, skingras åt alla håll och fjerran från
olycksplatsen beklaga den förolyckade. Med djerfhet angriper vipan roffoglar, måsar,
hägrar och storkar, om hvilka hon vet, att de icke kunna mäta sig med henne i
flygten, men försigtigt undviker hon deremot de befjädrade röfvare, hvilka öfverbjuda
henne i flygskicklighet. - Vipans förnämsta föda synes utgöras af daggmaskar, men
derjemte ätas insektlarver af alla slag, vatten- och små landsnäckor o. s. v. Då hon
lefver i närheten af vattnet, begifver hon sig flera gånger om dagen till detta för
att dricka; bad äro för henne ett behof. – Boet med de fyra äggen anträffas oftast
på vidsträckta gräs beväxta ytor, fuktiga åkrar, mera sällan i vattnets omedelbara
närhet och aldrig i egentliga träsk. Det utgöres af en grund fördjupning, som stundom
beklädes af några tunna grässtrån och späda rötter. Äggen läggas under gynsamma
år i de sista dagarne af mars, men vanligen under de första april dagarne. Honan
rufvar ensam under 16 dagar och för derefter ungarne till sådana ställen, der de
kunna gömma sig. Så länge de hafva ägg och ungar, visa sig båda föräldrarne
djerfvare än någonsin, begagna sig äfven af all slags list för att vilseleda fienden.
Betande får, som närma sig boet, mötas af honan med fjädrarna resta på ände och
utbredda vingar; hon skriker dervid, beter sig alldeles ursinnigt och skrämmer
vanligen de dumma idislarne så, att dessa aflägsna sig. På menniskor skjuta de ned
med verkligt hjeltemod, men hannen söker äfven att vilseleda sina motståndare
genom att låta höra sitt lockrop och tumla om i luften. De farligaste fienderna äro
de om nätterna kringsmygande rof däggdjuren, framför alla andra räfven, som icke
så lätt låter lura sig; glador, kråkor och andra äggtjufvar fördrifvas deremot ofta.
Då ungarne kunna flyga, gäller det endast att söka undvika hökar och jagtfalkar.
Inför dem beter sig emellertid den kloka och viga fogeln mycket oskickligt, skriker
jemmerligt, söker att störta sig i närmaste vatten och att genom dykning rädda sitt
lif, men är i grundt vatten alltid förlorad. Fångna vipor äro roande, och i
synnerhet de, som fångas såsom ungar, finna sig ganska snart i de förändrade förhållandena.
Om man att börja med lägger för dem styckade daggmaskar, vänja de sig äfven lätt
vid en sådan föda som semlor och hålla ut i åratal vid denna kost, förutsatt att man
vid den kalla väderlekens inträdande bringar dem i ett skyddadt rum.

Sporrvipor. Den resande, som färdas upp- eller utför Nilen, lär redan under
de första dagarne efter sin ankomst till Faraonernes land känna en fogel, som han
icke kan förbise eller, om han verkligen skulle göra detta, åtminstone icke undgå
att höra. Denna fogel är Sporrvipan (Hoplopterus spinosus), utmärkt genom äkta
vipnäbb, smala ben, tre tår på fötterna, en skarp, i vingvecket sittande sporre och
kort fjädertofs på bakhufvudet. Drägten, som är lika för alla kön och åldrar, är på
manteln gråbrun, på hufvudet och undre delen af kroppen svart, på hufvudets,
halsens och bukens sidor, på bakre delen af halsen och i gumptrakten hvit;
handpennorna och stjertfjädrarna äro i sin yttre hälft svarta, de stora vingtäckfjädrarnas och
de båda yttersta stjertfjädrarnas spetsar äro hvita. Längden utgör omkring 30 cm.,
hvaraf stjerten upptager 9 cm. - Af alla egyptiska vadare är sporrvipan den
vanligaste. Man ser henne öfver allt, hvarest en sötvattenssjö gör det for henne
möjligt att uppehålla sig, ty från vattnet aflägsnar hon sig sällan eller aldrig långt.
Hon tyckes sky hafskusterna, men deremot förekommer hon vid strandsjöar, hvilka
innehålla halfsött eller till en del salt vatten. - Till en början har man visserligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free