- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
624

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

624

BROCKFOGELVADARE.

honom in, med lustiga språng, öfvermodiga rörelser, besynnerliga ställningar,
bugningar af halsen, vingarnes utbredande och en formlig dans, eller vrider han sig
under flygten i präktiga ringar en lång stund öfver ett och samma ställe. Liksom
i öfvermodig uppsluppenhet upptager tranan småsten och träbitar från marken, kastar
dem upp i luften och söker åter uppfånga dem, bockar sig hastigt flera gånger efter
hvar andra, slår ut vingarne, dansar, hoppar, springer hastigt fram och åter och
uttrycker med de mest olika rörelser en oändlig lefnadsglädje, men hon förblifver
dervid alltid behaglig, alltid vacker. Hennes klokhet är i sanning beundransvärd.
Hastigare än hvarje annan vadare lär hon sig bedöma förhållandena och att rätta
sig efter dem. Hon är icke skygg, men i högsta grad försigtig och derför äfven
mycket svår att öfverlista. Hvarje särskild trana tänker alltid på sin säkerhet, en
skara utställer regelbundet vakter, som det åligger att sörja för allas säkerhet; oroas
en skara, utsänder den spejare och kunskapare innan den åter begifver sig till det
ställe, hvarest den stördes. Så försigtigt hon äfven undviker menniskan, så länge
som hon är fri, så innerligt sluter hon sig till henne, om hon kommer i hennes
sällskap. Med undantag af de klokaste papegojorna gifves det ingen annan fogel, som
på samma sätt umgås med menniskan, lika väl lär sig förstå hvarje menniskans
handling och af henne gör sig förstådd. I sin egare ser hon icke allenast en husbonde,
utan äfven en vän, och bemödar sig att tillkännagifva detta. Om tranans förstånd
föreligga så många iakttagelser, att jag aldrig skulle sluta, om jag ville anföra dem
alla. Sällskaplighet tyckes vara ett behof f Or henne, men hon väljer sitt sällskap.
Mot sin maka visar hon en orubblig trohet, mot sin afkomma den ömmaste
tillgifvenhet; för sina art-, slägt- och familjefränder ådagalägger hon en viss högaktning.
Men detta oaktadt händer likväl, att tranorna i kärlekssaker, under flyttningen eller
vid andra sammankomster vredgas och slåss med raseri. - Vår vanliga trana äter sad
och frön, grässpetsar och fältväxter, mycket gerna ärter, håller äfven till godo med
en eller annan frukt eller med maskar och insekter, särdeles skalbaggar, gräshoppor,
syrsor och dagsländor och fångar väl äfven då och då en liten groda eller
salamander. I fångenskap vänjer sig tranan vid de mest olikartade näringsämnen, men
trifves äfven hela år vid den enklaste sädesföda. - Omedelbart efter sin hemkomst
sätter sig tranparet i besittning af det träsk, hvari det tänker rufva, och tål på en
viss omkrets intet annat par, ehuru det helsar hvarje förbiflygande flock med
högljudt skrik. Först då träsken blifvit grönare och buskarnes lof börjat slå ut, börjas
bobyggnaden; på en liten ö eller tufva af starrgräs, en nedtrampad buske eller annat
upphöjdt ställe sammanföras torra risqvistar, på hvilka i större eller mindre mängd
uppstaplas torr halm och torra vassblad, säf och gräs, utan att någon vidare möda
nedlägges derpå. I dess grunda fördjupning lägger honan sina två ägg, hvilka rufvas
omvexlande af båda könen, liksom äfven ungarne af dem gemensamt försvaras mot
hvarje fiende som nalkas, om den, som för tillfället icke rufvar, utan i stället
bestrider vaktgöriugen, icke kan reda sig ensam. De förråda aldrig sitt näste, utan
visa i stället en beundransvärd skicklighet i att dölja sig under häckningstiden eller
att under rufningen undandraga sig iakttagarens öga. - Vi hafva rätt gerna ätit
köttet af tranor, men vanligen hellre deraf beredt en förträfflig soppa. Förr
skattades det högre och fick aldrig saknas vid rika jagtegares gästabud. I Asien jagar
man de derstädes lefvande arterna med falkar och förföljer dem äfven på annat sätt
med ifver för deras fjädrars skull.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free