- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
646

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

£46 ANDFOGLAR.

utmärker honom framför den stumma svanen, utan äfven genom stämmans höga,
vexlande, rena toner, hvilka han låter höra vid hvarje anledning, såsom lockton,
varningsrop och, då han samlat sig i skaror, täflingsvis och till sitt eget nöje, såsom
det tyckes. Då vid stark frost sjöarne täckas med is och sångsvanens älsklingsställen,
grunden, blifvit otillgängliga för honom, och då dessa ståtliga foglar till hundratal
äro samlade i strömfårans ännu öppna vatten och med sitt melankoliska skrik liksom
beklaga sitt missöde att icke kunna komma åt sin nödvändiga föda i djupet: vid
sådana tillfällen har jag under de långa vinteraftnarne och hela nätterna igenom på
milslångt afstånd förnummit dessa mångstämmiga klagotoner. Än skulle man vilja
jemföra sångsvanarnes läte med klockljud, än med tonerna från blåsinstrument, men
det liknar intetdera slaget af ljud, utan öfverträffar dem båda i månget afseende,
just emedan det frambringas af lefvande väsenden och är närmare beslägtadt med
våra sinnen än den döda metallens klang. Denna egendomliga sång förverkligar i
sanning den för en dikt hållna sagan om svanesången, och den är ofta i sjelfva
verket dessa vackra foglars grafsång, ty då de icke i det djupa vattnet kunna nå
bottnen för att från denna upptaga sin föda, så utmattas de till den grad af hunger,
att de icke mera ega krafter att anträda vinterfärden till mildare trakter, utan ofta
fastfrusna vid isen och uthungrade anträffas nära döden eller redan döda. Men ända
till sin död låta de höra sitt klagande men likväl starka och klara läte.» Efter
dessa uppgifter kan man återföra sagan om svanesången till dess rätta mått; den
eger sin grund i verkliga förhållanden, men har genom dikten blifvit ombildad till
en sägen. Den döende svanen låter icke mera höra någon egentlig sång, men hans
sista rosslingar äro klangfulla liksom hvarje ton han låter höra. - Bland sina
slägtingar är sångsvanen kanske den häftigaste och mest trätgiriga. Till sin fördel
utmärker han sig genom sin klokhet, som han ådagalägger så väl i frihet som i
fångenskap. Med skicklighet förstår han att undandraga sig jägarens förföljelser, hvarför
äfven jagten på honom under alla omständigheter är mycket svår. I Ryssland håller
man honom för hans sång och aktar derstädes knölsvanen föga. Sångsvanen häckar
i temligen stort antal i träsk och sjöar i Skandinavien, Finland, norra Ryssland och
mellersta Sibirien äfvensom väl i Nordamerika och på Island. Det stora boet står
ömsom på en liten ö, ömsom flyter det på vattnet. I slutet af april eller början af
maj lägger honan 5 till 7 ägg. - Alla nordliga folk förfölja svanarne med ifver.
En svår tid inträder för dem, då de befinna sig i full ruggning och till största delen
hafva förlorat sina vingpennor. Då slår man ifrån båtarne i hjel dem med käppar.
Gamla och unga äro vid denna tid mycket feta, och i synnerhet lemna de unga en
förträfflig stek. - Då utrymmet förbjuder mig att utförligare skildra flera till detta
slägte hörande arter, vill jag blott anmärka, att medan de i norra hemisferen
lefvande svanarne såsom fullväxta äro helt och hållet hvita, äro de i södra hemisferen
lefvande antingen helt och hållet eller åtminstone på en del af sin kropp svarta.

Den andra underfamiljen, Gåsfoglarne (Anserinae), innefattar omkring 36
arter, som i främsta rummet utmärka sig genom en hög (icke framtill starkt
nedtryckt) i ryggkanten kullrig näbb, med en kullrig, i spetsen bredt rundad näbbnagel,
som är bredare än näbbens halfva bredd. - De hithörande foglarne lefva mindre i
vattnet än de öfriga andfoglarne och tillbringa en god del af sitt lif på torra landet
och till och med i, träden. De gå i allmänhet bättre än alla andra andfoglar, simma
visserligen icke så väl och fort som änder och svanar, men likväl tillräckligt skick-



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free