- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
671

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALFÖRRADARE. EGENTLIGA DYKÄNDER. 071

tillräcklig för att störta kroppen på hufvudet ned under vattnet. De kunna dock
icke, såsom de verkliga dykarne, under vattnet förfölja ett byte, utan dyka mer eller
mindre lodrätt ned till bottnen och komma efter hela minuters frånvaro åter upp på
nästan samma ställe, hvarest de försvunno. Då de hemta sin föda på vattnets botten^
genomleta de på detta sätt ofta temligen ansenliga sträckor och djup i hafvet,
stundom inemot etthundra meter, såsom man lätt kan uppdaga, om man undersöker deras
föda. Denna upptages från bottnen och s väljes äfven redan under vattnet. Dykänderna
rufva mera än andra andfoglar i sällskap, som stundom bilda verkliga kolonier. Icke
.sällan lägga två honor, äfven af olika arter, sina ägg i ett och samma bo, rufva dem
gemensamt och dela sins emellan besväret med ungarnes uppfödande och vård, utan
att göra någon skilnad mellan sina egna och de främmande. Många stjäla äggen af
hvar andra och välta dem till sitt eget bo eller locka de redan utkläckta ungarne
till sig för att vårda dem. För fångenskap passa dykänderna icke. De vänja sig
visserligen småningom vid enkel föda, men aldrig uteslutande vid växtämnen. Blott
få arter skrida till fortplantning, då de blifvit undandragna sin frihet, och sannolikt
händer detta aldrig med dem, som tillbringa största delen af sitt lif i hafvet.

Närmast intill de föregående ställa vi Alförrädareslägtet (Heniconetta) med
?ii rak, jemförelsevis liten, smal och jemnbred näbb, hvars näbbnagel är bred och
pannskelsviuklar grunda. Alförrädaren (Heniconetta dispar) har af våra
skärgårdsskyttar i Östersjön fått sitt namn deraf, att han träffas i sällskap med alfogeln.
Den af hvitt och svart brokige hannen är särdeles vacker, med sidenglänsande hvitt
på hufvudet och halsen, en sjögrön tofsfläck i nacken och långa, nedhängande
skulderfjädrar. Baksidan är blekt rostfärgad. Honan är rostbrun med mörkare fläckar.
Kroppslängden är omkring 50 cm., hvaraf stjerten upptager 8 cm. Fogelns
egentliga hemland är Ishafvet norr om Ryssland, Asien och Amerika.

De Egentliga dykänderna (Ful i gul a) hafva en längre och bredare, fraintill
mera nedtryckt näbb med jemförelsevis liten näbbuagel. Pannskelsvinkeln är
temligen lång och spetsig. Den afrundade stjerten är föga längre än mellanfoten. Af
detta slägte tillhöra tre arter den skandinaviska faunan. Vi g g en (Fidigula cristata)
med sin långa nacktofs har hufvud och hals svarta, på honan dock med dragning
i mörkbrunt. Hannens kroppsfärg är på ryggsidan svart, icke vattrad.
Vingspegeln, är hvit. Kroppsläugden är omkring 40 cm,, hvaraf stjerten upptager 6 cm.
- Berga n den. (Fuligula marila) saknar alltid nacktofs, men liknar viggen rätt
mycket i den nämnda färgteckningen, blott att honan har hufvud och hals
svartbruna med rödaktig glans och att hannens kropp på ryggsidan är i högtidsdrägten
vackert vattrad af svart på hvitt. Kroppslängden är omkring 52 cm., hvaraf stjerten
upptager 6 cm. - Brunanden (Fuligula ferina) har hufvud och hals öfvervägande
röda, och vingspegeln är askgrå. Kroppslängden är omkring 55 cm., hvaraf stjerten
upptager 7 cm. - De två förstnämnda arterna äro allmännast hos oss. De häcka i
höga norden, enstaka par dock i södra Sverige, der dessa arter träffas i mängd,
synnerligen höst och vår under sina flyttningar, berganden till och med rätt ofta under
milda vintrar. Eljest öfvervintra de i södra Europa.

Brunanden är hos oss mindre vanlig, men häckar i södra delarne af landet,
åtminstone på Öland och Gotland. Hon är en mera östlig och sydlig fogel, som
dock tillhör både Europa, Asien och Amerika. I Tyskland är hon ingenstädes
sällsynt, här och der på de vattenrika slätterna i norden till och med en ganska ofta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0691.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free