Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672 ANDFOGLAR.
förekommande häckfogel. Hon infinner sig i mars och lemnar åter sitt hemvist i
oktober och november, men enstaka foglar tillbringa vid lindrig väderlek äfven
vintern i Tyskland. I södra Ryssland, Donaulågländerna, Grekland, södra Italien,
Spanien och hela norra Afrika anträffas hon öfver allt under vintermånaderna. Om
natten vandrar hon i stora hopar, vanligen oordnade, undantagsvis väl äfven ordnade
i en sned linie, merendels under skrik eller åtminstone knarrande, och uppträder på
våren åter i mindre sällskap eller parvis. Hon går jemförelsevis bättre än de flesta
andra dykänder, ehuru allt jemt ovigt, beträder äfven högst ogerna land, vanligen
endast för att hvila ut på de säkra sandbankarne eller genomsöka på stranden
uppkastade växter, men förrättar eljest alla sina bestyr i vattnet. Då hon simmar, ligger
hon något mindre djupt med kroppen än hennes fränder, men klyfver vågorna med
samma skicklighet som dessa och är med blixtens hastighet försvunnen i djupet.
Hon flyger med häftiga vingslag, förorsakar derunder en hörbar susning och flyttar
sig icke just hastigt, men tyckes likväl tröttna i mindre grad än man tror. Hennes
stämma är ett djupt, snarkande läte. Under sommaren lif när sig denna dykand
företrädesvis af växtämnen, såsom, rotknölar, frön, späda bladspetsar, blommor och grodder
till de olika vattenväxterna. Derjemte fångar hon insekter och fiskar, plockar
musslor, kort sagdt, söker tillgodose sitt näringsbehof på så mångsidigt sätt som möjligt;
under vandringen öfvergår hon mera till animalisk föda, och då börjar hennes eljest
så förträffliga kött antaga en obehagligt tranig smak. - Hon rufvar först sent på
året, sällan före midten af maj, emedan hon helst anlägger sitt bo i starren eller
bland vassen af en insjö eller dam, som åtminstone vid stränderna är b e väx t med
säf, vass eller starr. Om vattnet på platsen är sött eller salthaltigt, tyckes vara
henne temligen likgiltigt, ty man märker icke, att hon har någon förkärlek för sött
vatten. Stundom anlägger hon sitt bo i närheten af bebodda orter, mången gång i
mycket små dammar, men i så fall för hon ungarne snart till ett större vatten.
+J . C,J
Efter sin ankomst på våren hålla sig paren en längre tid bland åtskilliga andra
änder, skenbarligen utan tanke på fortplantningen. I slutet af april blifva de oroliga
och lifliga: hannar ne låta höra sitt parningsrop, paren isolera sig och frieriet tager
sin början. Honan lär enligt Naumann välja fritt bland de olika medtäflarne och
vid första tillfälle smyga sig bort med den lyckliggjorde, utan att denne för den
skull behöfver utstå någon strid med de öfriga hannarne. Boet bygges af torr vass,
rör-halm och grässtrån, hvilka flatas temligen tätt och i midten, bilda en stor fördjupning,
som sedermera rikligen beklädes med dun. Äggen äro 8 till 10, undantagsvis flera,
men färre om den första kullen förstöres. Så länge honan ännu lägger ägg, håller
sig hannen troget till henne, öfvertager väl äfven en väktares göromål, medan hon
stannar i boet, och varnar vid hvarje annalkande fara. Men då honan en gång
börjat rufva, drager han sig till baka och förenar sig med andra hannar utan att vidare
bekymra sig om honan. Hon deremot vågar utan betänkande sitt lif för sin afkomma
och lemnar aldrig äggen, sedan hon väl rufvat några dagar. Efter 22 till 23 dagar
utkläckas ungarne, föras redan under loppet af samma dag i vattnet, simma och dyka
här genast och utan minsta undervisning med utomordentlig färdighet, men aflägsna sig
till en början icke ur de skyddande växternas närhet. Genom att sammanböja flera
bredvid hvar andra stående rörstänglar och vassblad, hvilka väl äfven beläggas med
vattenväxter, förskaffar modern dem särskilda hvilo- och sofplatser, på hvilka de ofta
sitta för att sola, putsa och hvila sig. Då de förföljas, söka de rädda sig genom att
ofta dyka ned; upprepas förföljelsen, för modern dem till en säker ort och följer
dervid om möjligt vattendragens lopp, men går i nödfall äfven öfver land. Ungarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
