- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
677

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EJDERGASS. 677

ett djup af 50 meter och att han äfven kan stanna sex minuter under vattnet, samt
omtalar dessutom, att af de honom bekanta foglarne han endast öfverträffas af
al-förrädaren, som enligt hans erfarenhet kan dyka på ett djup af 120 meter och stanna
hela nio minuter under vattnet. Jag har ganska ofta sett dem dyka, men aldrig
iakttagit, att de stanna så länge under vattnet, snarare funnit att de regelmessigt
åter kommit upp till ytan efter halfannan, högst två minuter. Ejdern är ute på
hafvet mycket försigtig och låter till och med den honom bekanta fiskarbåten sällan
komma sig så nära, att man från den samma kan aflossa ett verksamt skott, men
han märker ganska snart, om man vill honom väl och beter sig då understundom,
-ehuru endast under rufningstiden, såsom ett verkligt husdjur. - Alla ejderarter rufva
först temligen sent på året, icke före slutet af maj, men vanligen först i juni eller
juli. För detta ändamål församla de sig rundt omkring små öar, som tillåta dem
att lätt stiga i land. Paren skilja sig från den stora hopen, och hanne och hona
vagga nu upp på land for att utsöka ett passande häckningsställe. Bland fordringar
på detta står framför allt ett skyddadt läge, och i enlighet härmed föredragas helst
små öar, hvilka delvis äro beväxta med låga buskar. Der menniskan ingriper i
ruf-ningsbestyret och of ver vakar detta, träffar hon sina anstalter för att mottaga de
nyttiga gästerna, i det hon på stranden uppställer gamla kistor, stenar, täckta med
bräder eller ris, och inrättar andra gömslen. Så skygg ej derå förut var, lika
förtroendefull visar han sig nu. Han betraktar sig på förhand säker om menniskans
skydd och låter henne icke på något sätt störa eller oroa sig. Ända intill kustbons
ensliga gård, ja, in i denna och till och med in i stugans inre vaggar han i väg för
.att uppsöka en passande plats för sitt bo, och icke sällan händer, att enstaka
ejder-lionor rufva i kamrar och stall, bakugnar och liknande ställen, ja, bli formligen
besvärliga för husmodern. Till en början följer hannen sin hona regelbundet på alla
ilessa fotvandringar, infinner sig med henne om morgonen på land, flyger mot
middagen ut på fjorden, simmar ut på öppna hafvet, återvänder på aftonen, anträder
nästa morgon en liknande vandring och håller vakt vid boet medan honan lägger
äggen. Men då alla äggen blifvit lagda, lemnar han bo och hona och flyger nu ut
på hafvet för att härstädes förena sig med andra hannar. Kring somliga Norges
skär ser man dessa gräsenklingar i stora skaror, bildande liksom en blomsterkrans
kring ön. Boet består endast af de ämnen, som finnas i dess närmaste omgifning,
och sammansättes högst vårdslöst dels af fina qvistar, dels af hafstång, dels af gräs
eller halmaffall och dylikt. Så mycket tätare och rikare är deremot dess inre
dunbeklädnad, denna dyrbara skatt, som den rufvande ejdern skänker åt de menniskor,
som vänligt skydda honom hos sig. Aggen äro 6-8 till antalet, och redan några fri
dagar efter läggningen sitter honan mycket fast i boet samt viker, der hon är van vid
menniskor, icke ur stället för den kommande, utan trycker endast hufvudet till
marken och utbreder vingarne något för att undgå uppmärksamhet. Färgen på hennes
fjäderdrägt öfverensstämmer vanligen så fullständigt med den omgifvande markens
färg, att det är svårt for den ovane att upptäcka fogeln. Till en början har jag
ganska ofta blifvit vilseledd och helt förvånad, då jag plötsligt i foten känt ett
lindrigt bett af en i sitt bo sittande ejderhöna, som jag förbisett. Äfven på sådana
öar, hvilka ligga aflägse från menniskoboningar, kan man komma ejderhonorna ganska
nära, innan de flyga upp. De, som rufva i närheten af boningarna, tillåta till och
med att man lyfter dem ur boet, betraktar deras ägg och åter nedsätter dem på
dessa, utan att de tänka på att flyga sin väg. De mera skygga fly och besudla då
vanligen äggen med sina uttömningar, men de flyga aldrig långt och återvända all-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0697.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free