Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678 ANDFOGLAR.
tid för att fortsätta rufningen. Der hon lemnas ostörd, går honan vanligen under
niorgontinimarne från boet, men dessförinnan betäcker hon äggen högst sorgfälligt
med dunet för att skydda dem från allt ogynsamt inflytande af väderleken.
Derefter flyger hon så fort som möjligt till hafvet, dyker ungefär en half timme flitigt
efter föda, fyller derunder kräfvan med musslor, så att den är nära att spricka,
och återvänder sedan till boet. Efter 25 till 26 dagars rufning utkläckas ungarne,
små, näpna, i en rik och temligen brokig dundrägt klädda varelser, hvilka redan från
sin första lefnadsdag^ simma och dyka med färdighet och äfven springa temligen bra,
i alla händelser bättre än modern. Hafvet är nngarnes säkraste tillflyktsort, emedan
de härstädes lättast kunna undgå sina värsta fienders, jagtfalkarnes, korparnes och
rofmåsarnes förföljelser. Under den första ungdomen förtära ejdrarne små kräftarter
och hvarjehanda små blötdjur; senare hålla de sig nästan uteslutande till musslor,
utan att likväl försmå små fiskar och andra hafsdjur. Förståndiga egare af
»ejder-holmarne» eller häckuingsplatserna fråntaga de rufvande foglarne några af äggen
och tvinga dem derigenom att lägga flera ägg, än de eljest skulle hafva gjort. Men
derefter afvakta de rufningstidens slut och uppsamla först då dunet. Så förfar man
i södra Norge; helt annorlunda går man deremot till väga i Lappland, på Island,
Spetsbergen och Grönland. Härstädes skonar man hvarken foglar eller ägg. Trots
de äldre ejderfoglarnes dåliga kött, bedrifver man jagten på dem år ut och år in
och dödar tusentals, och utan minsta afseende på den tydliga fördel, som den
rufvande ejclerns vård och skonande bereda, borttagas ägg och dun hvar helst de
anträffas. Den största mängd orent dun, som under ett år blifvit afsänd från södra
Grönland, utgjorde, enligt Holboell, 2,005 kilogram; norra Grönland lemnar
ungefär hälften så mycket. »Man beräknar dunet från tolf bon till ett skålpund; således
beröfvades icke mindre än 104,520 foglar sitt dun och på samma gång äfven
åtminstone största delen af sina ägg.» För fångenskap passa ejderfoglarne lika litet som
alla andra dykänder; äfven vid bästa vård vantrifvas de och dö snart, till och med
om de erhålla sin älsklingsföda, musslor, i tillräcklig mängd.
Icke utan skäl förenar man Kopparänderna (Erismatura) i en egen
underfamilj, E r is m ät urin ce. De afvika från alla slägtingar genom sin gestalt,
hufvudsakligen genom stjertens byggnad, och synas på visst sätt såsom en ofv er gå u gsfor m
mellan dykänder och skarfvar. Stjerten är nemligen lång, viggformig, sammansatt
af 18 smala, mycket spetsiga, hårda och starkt elastiska pennor och utmärker sig
dessutom derigenom, att både öfra och nedra stjerttäckfjädrarna äro ytterst ringa
utvecklade. Dessa änder äro till största delen färskvattensfoglar, som lefva i de varma
och tempererade zonerna, förnämligast i Australien. En art, Koppa rån d en
(Erismatura leucocephala), förekommer i södra Europa.
Från de hittills omtalade andfoglarne skilja sig Skrakarne, som tillhöra en
egen underfamilj (Mergince), genom långsträckt kropp, medellång men smal hals,
stort, vanligen af en fjäderbuske eller hufva prydt hufvud, lång, rak eller föga uppåt
böjd, smal, nästan valsformig näbb med skarpa kanter och besatt med starka tänder
samt försedd med en kraftig hake, bildad af den nedböjda, med näbben jemnbreda
näbbnageln, långt bakåt sittande laga fötter med stora tår, af hvilka baktån liksom
hos dykänderna bär en bred hudflik. - Skrakarne gå vaggande och vacklande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
