Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SALSKRAKAR. 679
främre delen af kroppen föga upprätt, simma förträffligt, dyka med största lätthet
och kunna länge stanna under vattnet, hafva en lätt och snabb flygt, liknande de
egentliga ändernas, antaga en viss ordning, om de i skaror flyga genom luften, flyga
upp med tillhjelp af sina ben temligen lätt men bullersamt från vattnet och störta sig
snedt ned i detta, antingen genast ned dykande eller hejdande sig med de framsträckta
benen. Deras stämma är ett egendomligt knarrande läte, som betonas på
mångfaldigt sätt och stundom till och med blir välljudande. Skrakarne äro kloka,
försigtiga och skygga, i viss mån tillgifna andra af sin art, men afundsamma och
derför ofta stridslystna. De bekymra sig vanligen icke om andra foglar; hvarje art
lefver mera eller mindre för sig sjelf och håller sig afsides från befryndade arter,
äfven om den med andra simfoglar delar samma vatten. - Alla de 10 kända arterna
af skrakar tillhöra jordens norra del. Sträng köld fördrifver dem från deras hem
och tvingar dem till vandringar, hvilka de temligen regelbundet företaga till norra
Tyskland, mera sällan till södra Europa eller under motsvarande bredd belägna
länder i Asien och Amerika. I nödfall försmå de visserligen icke växtföda, men deras
egentliga föda utgöres af fiskar och andra vattendjur, exempelvis små amfibier,
kräftor och insekter. Fiskarne bemägtiga de sig genom en snabb jagt under vattnet,
alldeles på samma sätt som dykänderna; men derjemte genomsnoka de stundom
grunda ställen i vattnet, hvilka lofva dem födoämnen. De äro i högsta grad
glupska och kunna derför anställa en särdeles känbar skada på fisket.
Salskrakar (Mergellits). Salskraken (Mergellus albelhis), som man på grund
af den korta, jemförelsevis breda näbben och må hända äfven det egendomliga
lefnadssättet gjort till representant för ett eget slägte, liknar vissa dykänder, särdeles knipan.
Hannen är i högtidsdrägt rent hvit; ett ställe mellan ögat och näbben och ett band
i nacken äro svartgröna, ryggen och största delen af vingen, två smala band på
skul-drorna och ett långsgående band öfver vingen svarta; slaksidorna äro blåaktigt grå
med svarta tvärgående vågor, vingpennorna svartbruna, stjertpennorna grå.
Längden utgör 50 cm., hvaraf stjerten upptager 8 cm. Honan, som är mindre, har hufvud
och bakhals bruna, tyglarne svarta, strupe och buk hvita, mantelfjädrarna grå samt
öfverdelen af bröstet och sidorna hvitaktiga rned tvärgående grå vågor. Hannen
anlägger en liknande drägt efter sommarruggningen. - Norra Asien måste
betecknas såsom salskrakens egentliga hemland; härifrån sträcker sig hans
utbredningsområde i vestlig rigtning till norra Europa, i östlig till Amerika, så att äfven denna
art tillhör de tre nordliga verldsdelarne. Hos oss häckar han i Lappland och träffas
under vintern i södra Sverige. Vintern drifver honom nemligen från hans
häckningsområde till sydligare trakter ända ned till Medelhafsländerna. Man ser honom nästan
endast på sötvattensamlingar, undantagsvis må hända äfven på lugna hafsvikar,
särdeles sådana, i hvilka floder utmynna, men då alltid endast under kort tid. I
olikhet med dykan derna föredrager han, liksom hans familj ef ränder i allmänhet, flytande
vatten framför stående, vandrar derför långs floderna och gör endast från dem
utflygt er till sjöar och dammar, hvilka ännu hafva öppet vatten. Innan han dyker,
lyfter han sig med ett språng upp öfver vattenytan, försvinner omedelbart derefter
under denna, sträcker halsen långt ut, ror kraftigt och omvexlande med båda benen
och rör sig på hvarje djup med verkligt förvånande snabbhet och vighet, mera
liknande en roffisk än en fogel, håller mycket länge ut under vattnet och kommer
merendels åter upp öfver ytan långt från det ställe, der han dykt ned. Högst
egendomlig är hans tillgifvenhet for knipan. Ytterst sällan ser man i södern salskraken
ankomma utan hennes sällskap, och mer än en gång har man iakttagit den inner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
